i mitt nästa liv ska jag bli pedagog..

Pappan med dom 2 söta töserna klev in i butiken
under lördagen.
Jag tog med flickorna till mitt stora fönster mot
torget och pekade.
-Ser ni den stora granen där?
-Flickorna nickade.
-Den har min lillebror ställt dit med sin
stora lastbil, skröt jag med.
Flickorna titta med stora ögon.
Nytt för i år är att dom hissat upp en stege
i toppen på granen.
Och på stegen klättrar en tomte.
Och eftersom jag tycker att jag är jätterolig
så klämde jag till med att den stackars
tomten satt fast.
Att han ropat HJÄLP! hela dagen.
Till sist klämde jag i med att om ingen hjälper
honom ner kan han nog inte komma med
några julklappar i år.
Där nånstans upptäckte jag hur tyst det blev.
Flickornas stora ögon hade förvandlats till
enorma och blinka hade dom nog inte gjort på
en stund.
Munnen var ett streck som sakta övergick
till fågelholk.
Pappan sa -Ja....dom är lite rädda för tomten...
Så i mitt nästa liv ska jag bli pedagog.
Japp. Jora. Serru!

Nu skulle man kunna tro att jag lärde mig något där.
Men icke. Kör det så ofta jag kan.
Es pappa är tydligen så stark att han kan lyfta ner stege och allt!

plåsterpussar och kramar av bomull..

Efter sista dagarnas energislöseri åt fel håll är min
hjärna paj. Ögonkanterna lyser som Rudolfs mule.
Och skinnet på kinderna har en tråkig ton.
Sömnkonot blinkar minus.
Jag försvarar mina små mot allt det onda genom att
packa in dom i kramar av bomull och jag
sätter små pussar som plåster. Såna med evighets-
klister som aldrig lossnar.
Jag förstår ju att det är mitt ledsna jag försöker laga.
Och det går nog.

Imorse förstod jag att jag måste byta riktning.
Focusera, lyssna och bara finnas till.

För jag stod där. Tomglodde in i garderoben och
konstaterade att jag inte hade en enda klädtrasa
att ta på mig.
Det var i flickornas garderob jag tittade.
Jag är trött..

24e..

Idag är det exakt en månad till julafton.
Och det enda jag önskar är att julen är
över och förbi..

alla mammor och pappor..

Idag ska jag bara gå runt och älska.
Jag ska fylla mitt jag med varma känslor.
Jag ska känna för alla som ger allt.
Som lever och uppfylls av sina barn.
Dom som ger barnen utrymme att växa.
Som ger dom ord av klokhet.
Dom där som trots trötthet kramar.
Dom som vågar sätta en gräns.
Dom som orkar, vill och längtar.
Till dom som lyssnar.
Jag älskar dom som tar plats.
Dom som tar SIN plats.
Dom som värdesätter sig själva,
tar en stund för sig själv.
Men alltid finns där.

Idag ska jag älska alla mammor och pappor.
Kanske får det mina tårar att sina över känslan
av uppgivenhet.

nån som har liggandes i nån låda..

Kvinnan som gillar orange och som är
min förebild i fotovärlden rasade in
i min butik under lördagen.
Hon gav snällt tips som verkligen lät bra.
Vilka mått ögat ser. Vilken glugg som är bra.
Färg, svart vitt....fotoshop... ja där försvann jag.
Är det något som finns i min kame.... nähä i datorn.
Min fråga måste ha låtit grymt intelligent.
-Så du bara här in dom i datorn och fixar där.
-Ja, svarade hon snällt.
Det var inte läge att fråga mer om fotoshop.
Men om nån har lite fotoshop över kanske ni
kan mejla mig lite..

Här kan ni själva se varför jag också vill kunna fota...

saknade änglar..

Tröttheten skaver bakom ögonlock.
Sängens dragningskraft är stor.
Huvud längtar efter kudde.
Hjärnan vill inte mer.
Men ron uteblir när änglarna saknas..

skumtomte till frukost..

Jag kan meddela alla glada läsare som
tröstade mig i min glutensorg över
uteblivna godsaker, med att man kunde äta godis.
Det kan man INTE. Ytterst få innehåller inte gluten.
Efter att ha synat godislådorna på hemköp med lupp
har jag konstaterat att jag kan äta blanka gelegrodor,
vinegum och några fler sega sorter.
Till min stora glädje läste jag igår på en påse skumtomtar
att dom är helt ok att äta.
Vilket jag tog fasta på. Idag har jag ätit dom till frukost,
mellanmål och tidig lunch.

Jag mår otroligt illa..