i mitt nästa liv ska jag bli pedagog..

Pappan med dom 2 söta töserna klev in i butiken
under lördagen.
Jag tog med flickorna till mitt stora fönster mot
torget och pekade.
-Ser ni den stora granen där?
-Flickorna nickade.
-Den har min lillebror ställt dit med sin
stora lastbil, skröt jag med.
Flickorna titta med stora ögon.
Nytt för i år är att dom hissat upp en stege
i toppen på granen.
Och på stegen klättrar en tomte.
Och eftersom jag tycker att jag är jätterolig
så klämde jag till med att den stackars
tomten satt fast.
Att han ropat HJÄLP! hela dagen.
Till sist klämde jag i med att om ingen hjälper
honom ner kan han nog inte komma med
några julklappar i år.
Där nånstans upptäckte jag hur tyst det blev.
Flickornas stora ögon hade förvandlats till
enorma och blinka hade dom nog inte gjort på
en stund.
Munnen var ett streck som sakta övergick
till fågelholk.
Pappan sa -Ja....dom är lite rädda för tomten...
Så i mitt nästa liv ska jag bli pedagog.
Japp. Jora. Serru!

Nu skulle man kunna tro att jag lärde mig något där.
Men icke. Kör det så ofta jag kan.
Es pappa är tydligen så stark att han kan lyfta ner stege och allt!

plåsterpussar och kramar av bomull..

Efter sista dagarnas energislöseri åt fel håll är min
hjärna paj. Ögonkanterna lyser som Rudolfs mule.
Och skinnet på kinderna har en tråkig ton.
Sömnkonot blinkar minus.
Jag försvarar mina små mot allt det onda genom att
packa in dom i kramar av bomull och jag
sätter små pussar som plåster. Såna med evighets-
klister som aldrig lossnar.
Jag förstår ju att det är mitt ledsna jag försöker laga.
Och det går nog.

Imorse förstod jag att jag måste byta riktning.
Focusera, lyssna och bara finnas till.

För jag stod där. Tomglodde in i garderoben och
konstaterade att jag inte hade en enda klädtrasa
att ta på mig.
Det var i flickornas garderob jag tittade.
Jag är trött..

24e..

Idag är det exakt en månad till julafton.
Och det enda jag önskar är att julen är
över och förbi..

alla mammor och pappor..

Idag ska jag bara gå runt och älska.
Jag ska fylla mitt jag med varma känslor.
Jag ska känna för alla som ger allt.
Som lever och uppfylls av sina barn.
Dom som ger barnen utrymme att växa.
Som ger dom ord av klokhet.
Dom där som trots trötthet kramar.
Dom som vågar sätta en gräns.
Dom som orkar, vill och längtar.
Till dom som lyssnar.
Jag älskar dom som tar plats.
Dom som tar SIN plats.
Dom som värdesätter sig själva,
tar en stund för sig själv.
Men alltid finns där.

Idag ska jag älska alla mammor och pappor.
Kanske får det mina tårar att sina över känslan
av uppgivenhet.

nån som har liggandes i nån låda..

Kvinnan som gillar orange och som är
min förebild i fotovärlden rasade in
i min butik under lördagen.
Hon gav snällt tips som verkligen lät bra.
Vilka mått ögat ser. Vilken glugg som är bra.
Färg, svart vitt....fotoshop... ja där försvann jag.
Är det något som finns i min kame.... nähä i datorn.
Min fråga måste ha låtit grymt intelligent.
-Så du bara här in dom i datorn och fixar där.
-Ja, svarade hon snällt.
Det var inte läge att fråga mer om fotoshop.
Men om nån har lite fotoshop över kanske ni
kan mejla mig lite..

Här kan ni själva se varför jag också vill kunna fota...

saknade änglar..

Tröttheten skaver bakom ögonlock.
Sängens dragningskraft är stor.
Huvud längtar efter kudde.
Hjärnan vill inte mer.
Men ron uteblir när änglarna saknas..

skumtomte till frukost..

Jag kan meddela alla glada läsare som
tröstade mig i min glutensorg över
uteblivna godsaker, med att man kunde äta godis.
Det kan man INTE. Ytterst få innehåller inte gluten.
Efter att ha synat godislådorna på hemköp med lupp
har jag konstaterat att jag kan äta blanka gelegrodor,
vinegum och några fler sega sorter.
Till min stora glädje läste jag igår på en påse skumtomtar
att dom är helt ok att äta.
Vilket jag tog fasta på. Idag har jag ätit dom till frukost,
mellanmål och tidig lunch.

Jag mår otroligt illa..

hur tänker man..

när man som förälder får frågan
om man vill ha 2 timmar med sina barn,
och svarar helst inte..

vad säger hjärtat..

Jag har funderat länge.
Följt det som sägs runt mig.
Det jag läser.
Min första tanke. Självklart.
Följ ditt hjärta. Alltid.
Nu är jag mer nyanserad.
Tror att hjärtat har lager.
Utifrån och in.
En kärna.
Får jag göra vad jag vill
för att jag VILL?
När hjärtat säger älska,
lek, njut.
Det yttersta lagret skriker JA!
Nästa säger hur och varför.
Kärnan ställer frågor som är
obekväma.
De svaren borde styra handlingen.
Får man gå bakom ryggen på kollegan
för att få en önskad karriär?
Får man ge sig hän åt vänninans man?
Jag offrar allt och följer mitt hjärta
Förstår jag då att någon annan kanske
tappar allt utan att ha en chans att välja?

Så jag har ångrat mig.

Man kanske inte alltid ska följa sitt hjärta,
men lyssna på det...noga.
Ibland ger det riktigt kloka råd.

min nya kärlek..

..är alltså en maffig NIKON!

Prinsessorna ställde snällt upp och modellade.

O ritade ett streck i pannan med en penna

för det skulle vara kul om något var annorlunda.

-Tror du det syns? frågade hon.

Ja vad säger ni? Syns det?

så himla hemligt..

Säg det inte till nån.
Men den är köpt!
Schyyyy.....

jag vill så det värker..

Jag vill ha en kamera.
En sån där som det säger klikkk i
när man trycker ner knappen.
En sån där som nästan vibrerar
när man tar en bild.
En sån där som kan zooma
in tåren på en ögonfrans.
Som ger färgerna liv.
En som sån får svart/vitt
att se färgstarkt ut.
Jag vill fota. Skapa minnen.

Jag vill...

jag och gnaget..

Helgen har varit skön.
Farsdag med allt vad det innebär.
Ledig lördag.
Men barnens röster har legat under huden.
Jag har hört mig själv tjata sönder
ordens innebörd.
Tillrättavisa med ett tonläge jag inte
brukar använda.
Kramarna har skavt och jag har önskat mig
ett skal av plåt.
På insidan har jag undrat varifrån känslan
kommer ifrån.
Så länge sen vi sågs, gnaget och jag.
Så frågade mannen
-När tog du dina omega-3 sist.
Bingo! Har slutat äta dom sen glutenallergin
slog till. Och utan dom fungerar jag inte.

Nu går jag och väntar på att lugnet ska
komma glidande. För det gör det.

Om någon av er lider av minsta PMS och inte redan
äter omega-3, PRÖVA!

hoho... orangediggare sökes..

När butiken hade invigning så fick vi
så mycket blommor att det var galet!!
Så vackert och omtänksamt.
Men nu har vi inte plats för alla längre.
Jag har 2 "krukor" som går i orange.
Jag vet någon som gillar den färgen.
Om hon vill får hon gärna komma förbi
och titta.
Vill hon sen adoptera dom så går det
bra.
Bara dom får ett varmt och kärleksfullt
hem!

tror ni han vet..

Tror ni han vet att jag fortfarande tittar
på honom i smyg?
Att jag varje morgon sniffar på flaskan
för att känna hans doft?
Att jag blir längre när han går bredvid mig?
Min sömn blir djupare av han närhet?
Att maten på min tallrik smakar bättre
i hans sällskap?
Att luften är klarare?
Himmlen blåare?
Och trots moln så skiner solen?
Att han gör mitt liv till en saga?

Tror ni han vet?

idag kom det..

5-åringens första RRRRRRRRRRRR.
Vilken lycka..

Jag har levt i skräck att hon ska prata som
Robert Kronberg. Huga!

dom är åter..

Måndagmorgon.
Mina fina sitter uppkrupen i soffan.
Var sin stor kopp te.
Mitt hjärta svämmar över.
Ordningen är åter.

trevlig överaskning

Söker på spotify efter något söndagsvänligt.
Hittar Amanda Jensens nya.
Vilken trevlig överaskning
Den kommer gå många varv.

Ute skiner solen som den bara
kan en kall höstdag.
Nu väntar en lång energigivande
promenad med mannen.