Det som går in genom örat kommer ut som...vadå?

I snart en vecka har jag varit utan mina små.
Dom har det härligt hos pappan. Jag har det bra, men längtar.
Det normala för mig är att vara med mina barn.
Finns säkert dom som har åsikter om det.
Passa på å njut, brukar det heta.
Alla har rätt till egna åsikter i frågan, men jag ryser
när hör mammor eller pappor säga -Näe, jag önskar
jag hade barnen mindre, jag har så mycket annat just nu!
-Han/Hon får så lov att ha dom, jag orkar inte.
Gärna klämmer dom ur sig detta när barnen lyssnar också.
På frågan om det ska festas på lördag så blir svaret ofta,
-Näe tyvärr, fick ingen barnvakt.
Kan tyckas banalt kanske, för dessa barn, att få det rapat
över huvudet.
Men om man orkar känna efter. Hur tror ni det känns?
Hur tror ni det känns när mamma och pappa bråkar
om vem som TVINGAS vara hemma med det sjuka barnet.
Känner dessa barn sig älskade? Önskade?
Eller sås ett frö av tvivel. Dumma mig som är sjuk igen.
Stackars mamma och pappa som inte får jobba.
Barnet ser föräldrarna ringa runt efter barnvakt,
och irritationen växer när det inte lyckas.
Hur hade DU känt om en vän talat om för DIG
att -Ja nu sitter vi här och pratar men jag hade hellre
varit någon annanstans med någon annan.
Försök inte heller att säga, -ja men det är ju barn.
Dom tänker inte så. Förstår inte.
Dom kanske inte förstår, men dom gör gärna egna versioner
och inte brukar dom bli vackrare.


Sen kommer dom upp i skola och sportens värld.
Inte blir det mildare. Det mäts, jämförs, toppas.
Lag ska väljas. Alltid någon som väljs sist.
Kanske oftast samma.
Lagets tränare skriker ut att det går för sakta.
Det stås på fel plats. Lata, oengagerade ungar som ska drillas.
Det ska vinnas!
Laget tas ut. Några blir över. Varje gång.
Kanske förlust.
Det basuneras ut efter matchen att det var en dålig insats.
Föräldrar uppmanas att "rappa upp".
Ja detta är dagens sanning.
Vad hände med Det viktiga är inte att vinna, utan att delta!

Sen står vi förvånade när det går snett.

När unga människor väljer att ta sitt liv. Allt längre ner i åldrarna.
När barn mördar barn. När barn misshandlar. Stjäl. Knarkar.
Blir deprimerade. Får ångest. Mår dåligt. Jävligt dåligt.
Listan kan göras lång.

Jag säger som min mamma sagt...

Små koppar har också öron...
så välj vad ni säger!
Det spelar roll!!

ögonförträngning..

Under en period i mitt liv funderade jag mycket.
Mer än jag gör idag. Har inte riktigt tid.

Jag funderade på om jag hade haft den
underbara barndom jag trodde.
Mina minnen bestod ju tex av helt regnfria
somrar.
Vintrarna hade alltid perfekt mängd snö
som farfar skottade i perfekta lekhögar.
Jag kommer ihåg TV-program som
Lilla huset på prärien, 5 myror är fler...
, Drutten och Gena, Beppe osv.
Skolan var det bästa jag visste.
Suddade i böckerna och gjorde om dom på
sommarlovet.
Vägen jag gick till skolan saknade asfalt.
Längtade till måndagarna.
En mamma mötte mig hemma när skolan slutade.
Middag alltid halv 5. Pappa kom ofta sent.
Soffa, tv, kvällsmys. Retiga syskon.
Katt. Häst.

Tänk om jag har förträngt!
Tänk om jag eg led en hel barndom.
Jag var rädd att jag skulle komma på något
när jag blev äldre, typ 40.
Där är jag nu.

Men nej. Mina minnen är detsamma.
Även om jag vet att det fanns regniga dagar,
och att snön inte alltid var perfekt.

Jag har haft sån tur.
Har inte lämnats i ottan. Hämtats sent.
Stressats i middag.
Hopp i säng. Gonatt.

Så därför är jag säker på att inga pengar, saker,
utlandsresor eller fina titlar gör lyckliga barn.
Tiden med min familj skapade mig.
Jag vill ge mina detsamma. Jag hoppas jag kan.

När min första föddes trodde jag hon hade ögonförträngning.
Klok faster hävdade att det nog inte fanns.
Nu tror jag inte ens jag har en förträngning.

om..

"Om om inte fanns vore katta
kung i Rom"
Så sa min mamma när jag var liten.
Dom gånger man man bad om något
och ens vädjan innehöll ordet OM.
Så jag förknippar inte ordet med glädje
direkt. Har kännt genom livet att OM
faktiskt nästan inte finns.
Men OM vi vinner pengar.
OM jag vore smal.
OM jag hade tid.
OM jag orkade.
Du förstår va.
Som OMet är det som står mellan mig
och paradiset på jorden.

Men lite bra är det allt.
OMet.
För jag är OMgiven av härliga människor!
Har en OMtänksam man.
Bor i en vacker kOMmun.
Älskar OMelett till lunch.
Och det bästa av allt.
Jag kan leva sOM om allt det andra!

nobels familjepris..

Den 10e december 1983 fick min familj ett

eget nobelpris.

Det finaste. En liten sladdsyster.

Idag är hon inte bara syster, utan bästa

vän och arbetskollega.

Hon berikar mitt liv.

Ha en underbar födelsedag!

en morgon inte som andra..

Försov mig! Händer kanske en gång per år.
Idag då alltså.
Adventskalendern. Hatar. Bra. Men hatar.
Mitt i alla morgonbestyr med 4 barn så ska
det tittas och öppnas luckor. Det ska även tittas
i allas luckor så att det var lika.
Sen ska luckor rivas av och sparas i olika högar,
för det ska bli ett memory sen.

Tanklampan varnar när jag lämnar gården.
Lämnar 3 på skolan.
1 på dagis. Tankar.
Förenar tankning med dagens mammasamtal
om morgondagens traditionsenliga julpyssel.
Parkerar bilen i jobbgaraget.
Efteråt funderar jag på varför jag körde bilen
framåt istället för att backa in på parkerinsrutan.
Jag har ju backat in sen den 23 oktober ifjol.
Nåja.
Glömt att slagit på ljudet på telefonen och upptäcker
inte mindre än 4 missade samtal.
Skyddat nummer. Går av av nyfikenhet.
Gör det som skas i butiken och går sen
för att njuta av kaffe med butikskollegor i centrum.
RIIIINNG! -Hej detta är från polisen. GULP!
Har du tappat din plånbok?
-neeej, det tror jag inte. -Jo, det har du.
Den låg på en tankningsautomat på ST1.
Toppen! Tack! Vad snällt! (Damn it!)
-Jag kommer in med den sen idag jag ska ändå på stan!
-Gulligt! (bor i småstad)
Kl var nu 09,54. RIIINNGG!! Dagis. Lilla O sjuk.
Hmm... Jag har 6 minuter på mig att hämta bil i garage,
åka till dagis, klä på barn, tillbaka, garage, öppna
butik på 6 minuter.
-Jag gör henne klar.
-Tack snälla. Wrrrooooooom....
Fröken stod redo och kastade in barnet i farten och
vi var tillbaka i butiken 3 minuter över 10.
Vi rationaliserade bort garaget. Nöjd ändå. Faktiskt.

Nu är jobbet igång, känner mig förvirrad, så smått.

Och jag flinar lite när mamma tror att jag ska komma
ihåg att köpa 2 limstift till i morgon. Ja säkert!

fin..

Sitter på jobbet och gör smycken.

Ibland behöver man inte säga så mycket. Less is more.

Fin..

början på slutet..

December börjar gå mot hälften.
Jag funderar på slutsummeringena av året.

Klart är att min födelsedagshelg står ut.
Jag drivit min butik i ett helt år.
Att många relationer fördjupats.
Några ...inte.
Mitt äldsta barn börjat på skolan.
Mitt minsta, inte är så litet längre.

Min farmor har gått bort.

Så mycket har hänt. Ändrats.
Och ändå är allt detsamma.

nu tändas tusen..

Nu tändas tusen juleljus.
Hopp fallerallanlej.

Så här skrev jag 2008.
2009 lät set så här.

I år tänker jag på miljön.
Inte ett ljus, ett barr, inte ett
enda jävla gnister på gården.

Och det är självklart bara för att vi
inte vill skövla skog i onödan.
Att spara energin med uteblivna
ljusslingor i olika storlekar.

Inte alls kastar jag lystna blickar
på grannarnas gårdar.
Jag slår inte undan blicken när vi möts.
I skam för den tappade toppplaceringen
i adventsgranstävlingen.

Och detta beror ju natuligtvis inte alls på
att vi inte har hunnit hämta en gran...

ehh..

-Mamma, träden som är där långt borta,
tycker du att dom ser ut att vara långt borta?
-Ehh...ja.
-Mmm, det tycker jag med!

annat bleknar..

Jag hatar det där.
Som jag inte kan sätta fingret på.
Den där känslan jag får av vissa människor.
Då jag känner att jag vrider mig loss från min
egen ryggrad.
När jag känner svek men inte kan formulera mig.
När jag blir liten, utan ord.
Har smärtsamt lärt mig att det är lätt att bevisa
allt man gjort.
Omöjligt att bevisa det man aldrig gjorde.
Och på frågan varför, svarar -vet inte.

Jag har lätt att hitta ord. Målar känslor
med pensel. I ett andetag.

Därför blir min frustration så stor.
Tar över. När jag inte kan.

Samma med lycka.
Varför är M mannen för mig?
Vad är skillnaden mot andra kärlekar.
Varför kommer det alltid vara vi?
Men idag fick jag lite hjälp. En unik stämma
sjöng för mig. Visst är det så...

U make me feel like I´m the only girl in the world.
Like I´m the only one that U ever loved.
Like I´m the only one that knows u´re heart.
Only girl in the world...

Så får han mig att känna.
Allt annat bleknar..

det är inte ofta..

Jag anar ugglor i mossen när

meningen börjar med

-Jag RÅKADE...

önskelistan..

Då var årets önskelistor postade!

Flickorna tittade på mig med

tefatsliknande ögon och utbrast i ett

MÄHH! när jag påpekade att

man kanske inte fick allt på listan

bara för att man önskade.

Kan bli en tuff julafton..

orkidén..

Den 4e december 2002 försvann en del av mig

och mitt liv.

Efter den dagen har jag alltid tänkt på mitt liv

som det före och det efter branden.

Detta blir ett långt och säkert ganska trist inlägg som

jag skriver bara för att jag måste.

Du kan sluta läsa nu om du vill.

Jag vaknade en kolsvart natt med en kraftig stank.

Jag reflekterade inte över att allt var mörkt.

Jag trevade för att hitta orsaken till lukten.

Huvudet var tungt. Huset var fyllt med rök.

Strömmen var borta.

Jag letade åt min mobil som fick lysa mig till hallen.

Jag öppnade dörren och kastade ut allt jag kom åt.

Resultatet blev 4 jackor, ett par skoterstövlar,

mina yogabyxor från Thailand, och en tjocktröja.

Min handväska med plånbok och nyklar fick jag åxå med.

Sen small det. Rutorna exploderade och huset fick ett

konstigt vrålliknande ljud.

Grannen kom, det ringdes ambulans och brandbil.

Jag klädde mig i det som gick.

Jag försökte ta mig in i huset, men glöm allt ni sett

på film. Hettan var enorm.

Allt gick fort. Ljuden var öronbedövande.

Tillslut satt jag med en polis som efter mycket

övertalning fick mig att ringa mamma.

Hennes skrik är starkaste minnet jag har.

Jag hamnade senare i ambulans, för att till sist

hamna på sjukhus för att ligga i en maskin att andas.

Ljuvliga vänner tog hand om mig, jag hamnade på

hotell, ville vara ensam.

På stan inhandlade jag trosor, tandborste, strumpor,

roll on, byxor, någon tröja, skor och div saker man

tar för givet att har hemma.

Jag hade sot på näsan.

Jag hade änglavakt.

Det insåg man när man gick in i huset.

Det rök ff här och där och det rann vatten från vinden.

Min stora gula soffa var inte så gul. TVn hade smält.

Jag kände mig som en liten människa som promenerade

omkring i en säck grillbricketter.

Allt fixades snabbt. Boende. Försäkringsärenden.

Livet rullade på.

Efter några veckor åkte jag tillbaka till det hus

jag bestämt mig för att jämna med marken till våren.

Där jag aldrig mer skulle bo.

Jag vandrade omkring och rotade.

Under en hög med brädor hittade jag en orkidé.

Värmen och fukten hade fått den att blomma .

En kritvit blomma lyste i allt det svarta.

Jag beslutade för att den var ett tecken för liv.

Och jag blev än mer tacksam för att allt.

Att jag levde och alla fina jag hade runt om mig.

Jag la rivningsbeslutet på is.

Idag bor jag i huset. Samma grund men nya väggar.

Lycklig, med man och ljuvliga barn.

Och orkidén har jag kvar!

ifjol var det Leksand sommarland..

Med bara jag och O i bilen hinner hon nog
ställa sina egna frågor.
Hon frågar -Vart ska vi åka på semester i år?
-Ja jag vet inte riktigt, svarar jag.
-Jag vill åka till Paris! utbrister hon.
Oj då sa jag, det var inte illa.
Du får nog börja spara lite pengar då.
För Paris ligger i ett helt annat land, berättar jag.
GÖR DET!? kontrar hon.
Men vilket språk pratar dom då?undrar hon.
Jag drar några låstsas fraser på hemsnickrad franska.
Hon rynkar på näsan. -Dit vill jag INTE åka.
-Jag förstod ju ingenting, säger hon.
Hon avslutar med - Nä då åker vi till Turkiet istället,
så man iaf förstår vad dom säger!

självinsikt..

Pussar yngstan på den kalla näsan
så många gånger och så fort det går...
-Du är då för fin, säger jag, mellan pussarna!
-Näe, svarar hon glatt, jag är mest rolig!

Och tro mig, det är hon!

många gånger om..

Samlar mig efter gårdagens irritation.
Arg? Ja. Men så mycket mer frustrerad och lessen.
Jag förstår verkligen inte.
Jag vill skydda. Skrika. Bestämma. Banka in vett.
Det går inte.
Jag blir tyst. Får tröst och förståelse i soffan.
Lyckliga jag.
Jag tar det obegripliga och silar det genom mitt
kärleksfilter.
Jag gör om till kramar av tovad ull för extra värme.
Jag vet att dom aldrig kommer sakna kärlek.
För i vårat hus finns det och räcker till för alla.
Många gånger om..


Jag längtar till kvällen...

jag förstår inte..

Jag läser meningen på den andra bloggen.
Den om att längtan mildras av att den andra föräldern
längtar lika mycket.
Jag sväljer hårt och känner mig arg.

Jag gör det en gång till. Och förstår inte..
Hur kan man INTE längta lika mycket?


Har förstått att detta inlägg blivit tolkat som att
jag blir arg på den som skrivit i den andra bloggen.
Så är det ju självfallet inte.
Utan jag förstår precis och känner avund.
Därför blir jag så arg.
Och framför allt igår!

var är min skämskudde?

Skäms när jag ser på Bonde söker fru.
Årets upplaga ger mig ångest.
Jag blir beklämd på nåt vis..

afrikas sol..

Solen lyste in genom bilens ruta.

Lilla O sa....

-Jaha, nu går solen upp.

När vi svängde så kändes som solen

flyttade sig.

Men hon konstaterade,

-Det är i allafall samma sol som dom

ser i Afrika!

Klok liten gumma...

en bra dag..

Där satt vi.
Mitt i allt.
Där vi alltid varit.
Men kanske inte på länge.
Skalade bladen.
Smekte med ord.
Torkade tårar med värmen.
Det tunga tappade vikt.
Det mörka blev ljusare.
Perspektiv söktes.
Orden landade i blött och
löstes sakta upp.
Spår fanns kvar men konturerna
var svaga.
Jag tror det hjälpte. En bra dag!

trött..

Så här såg jag ut dagen

efter kvällen då jag saknade

mitt festfejs.

Hittade det visst ändå...

festfejset..

Jag hittar det inte!

Känner smått panik.

Håret. Kläder.

Ovan det här. Länge sen.

Jag hittar det inte!!

Festfejset..

Och jag behöver det desperat i morgon!!

Nelly furtado - Silencio (Feat. Josh Groban)

lite gulligt..

Googlade efter en bild till förra inlägget.
Kärleksbild skrev jag.

Detta fick jag bl a.

Lite gulligt var det allt..

en ny dag..

Äntligen har månen passserat!

Nattens sömn har varit ljuvlig.
Jag vaknade med nyfunnen kraft

och ett leende i själen.

Idag ska jag göra något fint tror jag.

Mot han som är den bästa.

Han får det trötta. Lessna.

Tålamodet som tryter. Jobbiga jag.

Han får fint med. Oftast. Som idag.

Det kanske räcker med en liten lapp.

i munnen..

På vägen hem suckar 6åringen.
Jag fick sänka stereon för att höra.

-Du borde sjunga nånstans mamma...på riktigt...
för du har så mycket sång i munnen jämt!

morgan allings bok

Jag skulle vilja läsa Morgan Allings bok.
Men jag törs inte.
Är rädd för klumpen i magen.
Orkar inte allt det lessna. Onda.
Statistiken är talande.
Över om hur många barn som far illa.
Inte alltid i dom familjer vi tror kanske.
Jag såg honom, Morgan, på TV.
Han berättade om ett tillfälle då han besökte
sin hemby.
När bla en granne kom fram och sa;
-Ja, vi såg ju vad som hände, men vad ska man göra?
Man vill ju inte lägga sig i!
Då sa hans fru...att det där är ju inte ok!

Morgan var 2 år när helvetet bröt ut.

Och han bestämde sig för att skriva boken.
Mer än ett samvete har nog tyngts av den boken.
Hur gör vi?
Hur gör du?
Vart går gränsen för att lägga sig i?
När pratar man skit och när visar man omtanke?
Hur många har inte sagt;
-Nä inte han! Han skulle aaaldrig...
-Hon? Nä hon är väääärldens snällaste...

Jag skulle vilja läsa boken.... men är rädd för att
hjärtat kommer säga att jag blundat en gång för mycket..

somna om..

Månen lät mig sova till kl 02.
Då vaknade jag med spänd kropp
och kom ihåg drömmen i detalj.
Jag var med om ett rån.
Inte i min butik som jag har nu,
utan en som jag jobbat i tidigare.
Hur jag än trixade så kom jag inte undan.
Dom tog det dom kunde.
Och mig som gisslan.
Jag slogs. Jag sprang.
Det sista jag kommer ihåg var att
jag stod på knä och visade foton på mina
barn och bönade för mitt liv.

Det gick inte att somna om efter det..

mörkt..

Nästa söndag får vi tillbaka den
timme vi lånat ut till ljuset.
Nu är mörkret här för att stanna.
Ett långt tag.
Då måste det spegla sig i bloggen.
Jag låter den krypa in i mörkret.
Till våren målar jag om igen.
När ljuset kommer tillbaka.

nattsömn eller inte..

Jag hoppas den låter mig sova

i natt..

fan vad jag längtar..

jag undrar..

Jag kan inte låta bli att undra.
Lite.
Om Ladies Night.
Vore Boys Night.
Män som var smågalna.
Eller storgalna.
Kvinnor förbjudna.
Bara kvinnor på scenen.
Vore det ok?
Undrar. Lite..

min fantastiska fest..

Jag har fortfarande svårt att beskriva min födelsedag!

Men ikväll njuter jag av minnen.

Jag ska berätta. Sen.

Jag hade en fantastisk, overklig dag!

vackra hösten..

Älskar hösten.
Färger. Former.
Allt som drar sig tillbaka, för att
blomma upp igen nästa år.
Att se naturen, på egen hand, göra vinter
lugnar mig.
Allt är som det ska.
Jag gillar dom tända ljusen. Mannens tjocka sockar.
Den extra koftan.
Baskern ner över ögonen.
Jag tycker om att kunna somna nära utan att bli varm.
Halsduk. Handskar.
Sneglar mot julen.

Jag älskar hösten.
Det friska. Vackra.

som hon..

Igår kväll körde jag mitt livs 2a bodycombat pass.
Det brände i musklerna och svetten forsade via näsan
ner på golvet.
Känner att höger och vänster börjar funka.
Men knäna värker och gör mig påmind om varje
kilo jag bär ionödan.
Vår fantastiske instruktör ser ut som någon man hämtat
direkt ur ett tvspel.
Allt ser lätt och roligt ut.

Man skulle kunna tro att jag skulle vara avundsjuk för
hennes kondis, kropp, muskler eller dyl.

Nej. Helst av allt skulle jag vilja kunna vissla som hon..

här är jag..

Ja inte var det igår.
Men jag har längtat.
Men modet har sviktat, precis
som tiden.
Men så mycket. Som borde skrivits.
Min sommar. Den bästa.
Barnen. Mannen. Frieriet. Födelsedagen.
Vännerna.
Vännerna...

Jag kände tidigt att facebook inte var för mig.
Det tar udden av orden och pyser ut känslor.
Det blev aldrig tillräckligt fullt. Orden inte nog vassa.

Jag tror jag börjar veckan med att stänga ner mitt FB.
Det är en enegitjuv.
Här ska jag samla mina tankar. Låta dom som vill läsa.
Jag är jag.

HÄR är jag.

mannen i drömmen..

Jag lyssnar till ett samtal mellan mina döttrar.
Dom är 5 och 6 år gamla.
Dom sitter tätt intill varann på golvet i deras rum.
Framför sig har dom en hög med pennor och papper.
Dom är ganska tysta.
Men så säger stora -Vem ska du bli kär i när du blir stor?
-Jag vet inte, svarar lilla, -jag har inte sovit på några
blommor ännu.
Inte en gång under samtalet lyfte dom blicken, eller
slutade rita. Det kom så naturligt bara.

Vad får dom allt i från..?

det är väl jag som inte förstår..

Jag antar att det är jag som inte fattar.
Men det händer så ofta.
Att jag reagerar.
Dessa mammor. För det är alltid mammor.
Dom kommer in med barnen på jobbet.
Talar om med viktiga bokstäver att flickan
behöver skor. Men INTE rosa.
Könsneutrala TACK!
Inga problem. Flickan får sina svarta eller blå
sandaler. Kakifärgade går åxå bra.
Mamman blir nöjd, men kan inte låta bli att
kommentera hur less hon är att allt till flickor
är rosa. ( Vilket väldigt mycket är)
Nu kommer vi till det konstiga.
Syskonet behöver åxå skor.
Det är en gosse.
Snabbt rycker hon själv ner från hyllorna.
Svarta med flammor. Svarta med spindelmannen.
Blå med silver kanske.
Dom provas. Passar. Köps. Alla nöjda.
Könsneurtalt?

Ja det är väl jag som inte förstår..

mina hopp..

I 2 v ska jag längta. I 2 v ska jag vara utan.
I 2 v är dom hans. I 2 v har dom de gott.
Men så tomt. Mina hopp..

jag vill bo i Fb-land, ALLTID..

FB måste ju vara det bästa som hänt människan?

Det får ju varje kotte att vilja vara liiite bättre.
Solen lyser klart starkast på facebook.
Mannen är mycket snyggare.
Man är kär så man svimmar.
Barnen? Dessa änglar.
Jobbet, ett rent nöje.
Vi bakar, städar, syr och pysslar.
Middagen smakar som på Grand Hotell.
Vi springer lite fortare.
Kanske längre.
Framförallt oftare.
Vi njuter, lyxar, delar med oss...

För det kan väl inte vara så att det
bara skrivs om det braiga?

ja må hon leva..

Ögon utan ram mötte mig i spegeln.
Jag tänker på henne.
Trötta kinder sa -god morgon.
Jag orkade inte svara.
Frisyren utan logik viskade, -sovit gott?
Jag nickar ett ja.
Jag titttar noga en gång till och ser år
i hela bilden.
Ärr, ränder, veck...
Min födelsedag närmar sig hastigt.
Men idag tänker jag på henne.
Jag sköljer ytan med kallt vatten och vaknar.
Tar ett djupt andetag.
Färglägger det svartvita fotot, sätter nyans
på rätta ställen.
Kapitulerar inför mina lockar.
Ler åt mina årsringar.
Det är som det är.

Men idag tänker jag på henne.
Hon som nästan bor på månen.
Hon som fyller år idag. Storasyster.

Nästa gång vi ses har vi fest !
Grattis så länge...

idag.kärlek..

mitt i myset längtar jag..

inte bara en siffra..

För Thea är allting självklart.
Enkelt. Möjligtvis kris, så 6 år som hon är.
Men sällan frågetecken.

Men en vuxens erfarenhet förklarade hon tidigt
för mig att; i år kan jag simma, för jag har ju fyllt 4.
Det kunde hon inte, utan sjönk som en sten.
Hennes förklaring var bara att hon inte ville.
Inte ett dugg nedslagen av fjolårets nederlag, meddelade
hon mig att; i år kan jag simma ryggsim...för jag har fyllt 5.
Hon slog i botten i ett iskallt hav, men torkade sig varm och var
lycklig för att hon kunde...hon ville bara inte.

Tydligen är det inget särskilt som händer när man fyller 6
för våren har blivit (kall) sommar utan att hon deklarerat nya
talanger som borde infunnit sig.

Men jag gruvar mig till nästa år.
Hon har TYDLIGT talat om att när man är 7 får man en ponny!

valen vi gör..

Tänk så enkelt det är.
Egentligen.
Man får välja själv. Det mesta.
Det viktigaste. Faktiskt.

Är det det som gör det så svårt?

sexface..

Nu ska jag bjussa på nåt smaskigt!

På en resa till huvudstaden alldeles nyssens

så tänkte jag att jag skulle vilja ha ett foto

av mig och kärleken.

Jag som alltid hävdat att jag inte ska ses,

utan skall upplevas ,vet vad jag talar om.

Detta skulle inte bli lätt!
P gjorde sitt bästa av det råmateriel som

fanns att tillgå.

Resultatet blev uselt!

Mannen strålade, det var jag som misslyckades.

För er som sett vänner lika troget som jag

under åren vet att Monica

och Chandler haft samma problem.

På ett foto tar Chandler fram sitt "sexface".

P ber oss lägga på oss detta.

Vi kan väl bara tacka gudarna att vi har varandra!

Vi skulle ALDRIG få ligga annars!!

det som inte sägs..

Jag är inte säker på att jag gillar dom där.
Dom där som vet allt.
Som vet vad jag tänker fast jag säger annat.

Som ringer, säger -hej, och ett -Hur mår du?
Som om dom inte visste!
På mitt falska bra, svarar dom, -Mhmm. OK.

Samtalet avslutas med ett glatt -Ha det gott.
Fast dom vill säga -Ok, då vet jag att jag hade
rätt. Ta hand om dig. Ring om det är nåt.
Jag finns här.

Fördelen är ju att jag också hör det som inte sägs.
Så utan ord så säger jag.
Tack för att du finns!

..

sitter kvar..

morsdag..

Sitter framför skärmen.
Har haft en härlig helg.
Borde vara genomlycklig.
Men något i mig är lesset.
Tror inte jag vill veta vad det är.

Kanske är det bara att huset är tomt?
Och det är morsdag..

min festgeneral..

Nu planeras det.
Hon har papper och penna.
Ställer jobbiga frågor.
Det ska firas. Födelsedag.
Jämn.
Huga.

Du min vän som nu tror att du klarat
dig undan uppgifter...fel!

italienska för en 6åring..

Mina flickor gillar att se på wipeout.
Ett program som går ut på att folk
trillar, slår sig, får lera i ansiktet,
och visar kroppsdelar mer eller mindre
frivilligt!
Jag njuter av det om jag får sitta mitt
i mellan mina flickor.
Den ena, O, skrattar och slår sig för knäna!
T, den äldre, kommer med snusförnuftiga
haranger i stil med;
menmammaomhanbarahoppatlitelängre
såhadehanjuklarathelahoppetutanattfålera
iansiktetochtappabyxornaVARFÖRGÖRHANSÅDÄR??

Nu går Giro d`italia på TV!
Min cykelkung till man jublar.
När han insåg att vi hade rätt kanal i år så
föll han ut i en segerdans i vardagsrummet
och drog ramsor på egensnickrad italienska.

Från barnens rum hör jag den snusförnuftiga
säga till sin lillasyster;
-Hör du Mats!!? ...jag tror han försöker säga
Othilia!

tillit..

Nog smakar väl tårarna saltare?

En klump blir svårare att svälja?

Visst sitter väl kniven djupare?
Blöder inte såret mer?

När famnen av förtroende, blev ett
hugg i ryggen.

Ur såret rann tillit..

hopp..

Sanningar och insikter ramlar ner som droppar i ett
varmt vårregn.
Dom landar som hagel i en höstskur.
Det gör ont. Det är skönt.
Jag tror.

det kanske är så..

Ja där satt den.
215 miljoner rakt in på kontot!!
Äntligen vann jag!
Hur ska man organisera det här nu då.
Börjar med att fylla alla hål på banken.
Tada! Helt plötsligt kan jag stå bakom
uttrycket att huset är vårt!
Öppnar fantastiska framtidskonton för alla 4 barn.
Jag tror minsann jag auktionerar ut vårat nuvarande
hus, som nu är betalt, och bygger ett nytt. Bara så där.
Ett fantastiskt ställe med rum för alla, walkincloset till mig,
musikrum till pappan, eget badrum med ingång från sovrummet.
Dubbelgarage med mycket hästkrafter, skotrar, crossar, u name it!
Hmm... kanske bygger jag ett stall. Några hästar. Små ponnysar
till sessorna.
Pool. Klart vi ska ha pool.
Härlig trädgård som jag inte sköter själv.
Tror jag bokar ett plan och tar med alla jag tycker om till något
varmt ställe. Vilken fest.
Vilket bröllop man skulle kunna ha.
Köper en grym 5 rummare i centrala stockholm.
Där får min gudson med familj bo tills han blir så
stor att han kan bo där själv.
Jag ser till att mina nära och kära får börja om skuldfria.
Ger någon miljon till mitt och mannens ex.
Å vilka härliga projekt man skulle kunna dra i gång.
Ge hjälp där den behövs!
Utbilda kvinnor. Ge barn det dom behöver för att växa.
Vad spännade.
Bygga ett hus till kanske. Bara för skoj. Ett gästhus.
Gud så kul!
Jag kanske ger butiken till min syster.
Jobbar när jag vill.
Anställer en kock. En PT! Har ju all tid i världen
att träna.
Jag träffar vänner. Reser. Låter barnen uppleva allt som finns.
Självkart kommer jag aldrig städa eller vika tvätt mer.

Nu då? Vad ska jag göra när jag gjort alla glada, sett allt,
inte längre har några måsten, andra gör det tråkiga åt mig.
Kan det vara så att det tråkiga gör att det andra känns roligt?
Att alla måsten gör att jag uppskattar andrummet?
Att mitt hus är mitt slott, där jag lever med min prins...
bara för att det helt enkelt är det bästa liv jag kan tänka mig?

Det kanske är så..

värmen ligger kvar..

Fem vita fylldes med förtäring.
Placerades i annorlunda ordning.
Gästen var ny.
2 små delade rättvist på var sin sida.
I takt med att maten blev kall och
tallrikarna tömdes fylldes köket
av värme.
Sakta steg den. Men den steg.
När kaffet kom var det bara det som
var varmare än känslan i rummet.
Man kan bygga broar i kök.
Trampa stigar i en soffa.
Det är lätt att gå när målet är gemensamt-

Och värmen ligger kvar..

önskningar på en tisdag..

Några saker jag önskar mig idag!

Hjärna på lösvikt till katt! Med garanterad
ökad smarthet spelar kg-priset ingen roll!

En butler som snällt släpper katten ut och
in hela natten. Typ hundra gånger...

En helt ljudisolerad ytterdörr som filtrerar
bord mjau och klokrafs.

Ett dörrhandtag som inte ger vika för
kattvikt och inte SMÄLLER upp igen när
katten ramlar av.

Ja eller varför inte..... EN DÖD KATT!!

kanske..

Jag undrar...
Om jag skulle...
Men kanske om jag tar...
Näe...
Men ...
Om...
Jo jag tror att...
Men om jag helt enkelt...
Ja.
Då kanske..

mitt mörka bleknar..

Maskinens motor vrålar i mina öron.
Vibrationer känns i hela min kropp.
Jag lyfter blicken mot det klarblå taket.
Genom tonade glas ser jag ljuset.
På mina kinder drar det kallt men varmt ändå.
Jag tar in.
Sakta känner jag det ljusa bleka allt mitt
som är mörkt.
Min klump av vinterkyla minska sitt omfång
i takt med att vi lämnar km efter km bakom oss.
Där det är som brantast kommer panik smygande.
Jag väljer att blunda och låta solen göra sitt.
Vi snirklar mellan granar och tallar, och jag hinner tänka
att där kommer det att växa svamp.
Vi passerar en kvinna på skidor.
Vi korsar spår av hare och älg.
Vi väljer väg där den delas. Vi sitter tätt.
Allt det ljusa tar över och jag känner att
ibland blir det mer sagt mellan två,
när ingen säger nåt.

dags för plus och minus..

Idag gillar jag särskilt

Döttrar som kramar
Vänner med skratt
Hockeyslutspel

Inte lika mycket gillar jag

För lite grillad kyckling
Snö och halka
Varmvatten som tar slut

ögon..

Hans ögon gör mig svag.
Hans blick gör mig stark.

vad är det med..

Idag har hela stora familjen varit i
Övik på det roliga paradisbadet.

Jag har bara en sak att säga...

Fotfil! Nagelsax! Tvål och vatten!!
Fotkräm! FOTVÅRDSSPECIALIST!
Läkarvård! KIRURGISKA INGREPP!!

VAD FAN ÄR DET MED FOLK??!

livets mening..

För 6 år och en timme sedan kom hon.
Hon som förändrade allt.
Hon som gjorde så att frågan om livets
mening fick ett svar.
Jag var så lycklig som det gick att vara.
Gränsen var nådd.
Nu sitter jag här. 6 år och 1 timme senare och
inser att lyckan växer med tiden.
Precis som hon. Nu har hon glugg, humör
och egen vilja.
Och fyller hon 6 år idag!

mitt lilla hjärta..

I morse kom det. Det jag hoppades aldrig skulle komma.
Vi satt vid frukostbordet.
Jag, mannen och hon som blir 6 på
onsdag.
Igår kväll kom hon hem från pappan.
Nu satt hon där och drog en suck. Mellan
ett par tuggor sa hon -Jag tycker det här är jobbigt!
Vad då, sa jag. Först är jag hos dig , sen åker jag till pappa
sen till dig igen och sen måste jag tillbaka till pappa.
Det sved till i mig.
Jag vet ju att jag begär av henne det jag inte skulle orka själv!
Det gjorde ont i mitt lilla hjärta... och hon ska fylla 6 år
på onsdag!

en enda räcker..

Där sitter vi.
I stora ishallen och ser laget vi håller
på ligga under. 2 minuter kvar.
Folk börjar resa sig och gå.
Dom tar Time Out.
Det kokar bland publiken.
Bortalagets lilla publik har redan
tagit ut segern.
På skärmen i taket visas siffran 5600.
Så många är vi som är där och tittar.
Peppningen är slut. Taktiken har finslipats.
Det är både livat och knäpptyst på
samma gång.
Nedsläpp!
Då hörs en man. EN man. Förmodligen
lite för mycket öl i kroppen. Eller helt enkelt
en som ville ha något sagt. Han skrek
-KOM IGEN NUUUUUUUU!!!!!
Bland 5600 personer hördes han glasklart.

Och laget gjorde mål! Med en minut kvar att spela.
Det blev förlängning.
Lycklig över målet tänkte jag ändå på mannen.
Han hördes. Det räcker alltså med en enda..

där orden finns..

Den senast tiden har jag slagits av vad lite jag har att säga.
Eller rättare sagt vad lite jag har att säga till vissa.

Sen finns det dom där...
Som jag aldrig får nog av.

Jag tänker på henne. Hon med den obegripliga mössan,
som spretar precis som hon själv.
Jag får ur mig ord och meningar lika långa som vägen till solen.
Och älskar varje ord jag får tillbaka.

Hon långt borta som jag delat tystnaden med.
Där ord inte behövdes.
Men som jag älskar har funnit dom igen.
Med det vackra inspirerar hon.

Mitt ursprung. Hon som gav mig livet.
Aldrig dömer. Alltid finns.
Som lockar med skratt, klokt och gråt.
Mamma. Varje dag.

Hon virvelvinden. Som har ord till alla.
Aldrig ett ont.
Det lilla, extra, speciella.

Dom små grenarna från mig.
Som inte alltid vet vad dom säger, men
gör det hela tiden.
Dom bubblar. Dom lär mig livet.

Den gudomliga. Hon som är den bästa.
Som jag saknar ofta.

Hon som jag trodde jag jag kände.
Men den vita, långsamma resan förde oss närmare.
För henne ger jag mitt liv.

Hon. Den nya. Med hår som lever och ögon
som speglar.
Med allvarlig lätthet river hon min mur.
Hennes skratt fångar mig.

Min lycka.
Han som är jag. Han som är den jag vill ringa.
Han som är den sista som får ett ord, och den första.
Han som har en röst som hörs högt även när han viskar.
Min.



Så tack alla ni som ger mig ord, när mina sinar!

potatoehead...

Älskade prinsessor landade äntligen i soffan igen.
O strök mig över kinden och sa
-Du vet mamma när man är så där tjock under
hakan?
-Öh, jaaaa..
-Då ser det ut som det sitter fast en potatis
i halsen!
-Öh..jaahaa..
-Så ser du ut!
Kärleken lyste ur hennes ögon!

Tro när hon åker igen...

Carolas bröllopsdag..

Det går inte.
Inläggen sitter fast i den grå massan
som är min hjärna.
Dom finns där. Vill inte ut.
Det finns för mycket lycka.
Jag letar efter djup, känsla och nyanser.
Allt jag hittar är ett rosa skimmer som
ligger kladdigt som maräng över hela djupet.
Ett inlägg skulle bli rosa som ett geléhallon!
Lika djupt som intellektet hos Anna Anka!
Och lika nyanserat som en politikers åsikt!

Kommer ni ihåg hur Carola såg ut när hon gifte
sig med Runar.
Det är åt det hållet!

Jag är helt enkelt på tok för lycklig!

jag blir matt..

Flera timmar har gått sen mitt besök på gymet i morse.
(ja, så fick jag det sagt)
Jag försöker se saker från den ljusa sidan, men det
är inte lätt i detta fall.
Jag köpte mitt träningskort för 2v sen.
Kostade 500,- och räcker till sista mars.
Jag tyckte det var en bra peng eftersom att i priset
ingick entré till badet.
3 dagar senare meddelade dom att badet stängs.
2 månader tidigare än sagt.
Nåja.
Jag jobbar måndag till lördag. Oftast.
Idag meddelade dom att kommer ha stängt söndagar.
Tippentoppen!!
Som grädde på moset har dom stängt parkeringen!
Parkerade i morse på trottoaren. Hoppades på böter.
Jag lovar att sveriges sämsta badhuspersonal hade
fått stifta nära bekantskap med den!!

ja så ä...

En man kliver in genom dörren.
Han bär en beige fårskinnsfodrad rock.
Han har grått fint hår och hans ögon
är tårade av vinden.
Han hejar med handen och säger -ja så ä!
Hinner tänka att han kanske tagit sig en
stänkare till lunch.
Han vågar sig försiktigt fram mot disken
och håller fram en gammal trasig plånbok.
Han säger återigen -ja så ä.
Hans ögon är fulla av sorg och frustration,
och jag förstår att ingen stänkare varit framme
utan att hans hjärna tagit några steg tillbaka
då naturen svikit honom.
Jag tar fram 2 plånböcker som liknar hans,
men ändå inte är samma. Jag förstod nästan
att dom inte skulle passa honom.
Han tar i den ena och säger, -ja så ä.
Jag frågar honom om den är för liten.
Han skakar på huvudet och säger igen
-ja så ä.
Han tar ny sats och med starkare röst säger han
-Ja så ä.
Han suckar och lägger ner plånböckerna,
drar sig mot dörren, ler med allt annat än ögonen,
höjer handen och säger ,-ja så ä. Han går ut.
Den fina mannen i den beiga rocken.
Han som förmodligen satt hjärtan i brand.
Berättat långa historier. Kanske.

en enda dag till..

Tänk hur vissa saker landar.
En blick. Ett ord.
Det som aldrig sas.
Det landar som oro.
Olust. Som något svart.
Så snabbt det tar form.
Sån tid det stannar.
Jag omfamnar, lyssnar,
gör känslan till min.
Jag äger, tar tag, väntar,
kanske en enda dag till.

så lite, så mycket..

När ens inre skriker efter tröst.
Hjärnar panikartat söker förnuft.
Jag letar efter förståelse för känslan.
Syntes det på utsidan?

För när hon såg mig i morse gav hon mig en kram!

Tack!

katthår... en förbannelse!

Den snälla dagisfröken förklarade i morse
att T inte alltid ville ta på sig flisstället
under overallen.
Igår hade det blivit tvärnej!
-Ja men, sa T, det var inte min jacka.
-Jag har inget rött märke på min!
Hon hade naturligtvis rätt.
Men sen sa fröken kommentaren mitt
städsamvete helst hade sluppit.

-Oj då, men jag såg katthår på den
så jag trodde det var hennes!

upp och nedgång..

Förra söndagen gick det äntligen att gå ut!

Mannen tog grabbarna och for till stan.

Jag och flickorna skulle gå ut.

Jag sa -Ska vi gå på fotopromenad?

-Ja! sa dom!

Vi kan fota solutgången, sa T.

Det heter soluppgång, sa jag.

Fast nu är det em och då heter det

solnedgång.

T tittade på mig som jag var en nolla.

-Men mamma!, man går väl ändå UT

för att se på solen!

Och det har hon ju en poäng i!

Så här blev det i allafall!

en söndag att vara glad för..

Söndagen var dagen då flickornas pappa skulle hämta dom.
Dom hade lyxen av 2 dagar till av ledighet.
Han skulle hämta dom kl 17 och hade beställt kaffe tills dess.
Vi var lite sena i schemat så vi satt oss till bords då för att
äte middag. K, pappan, satt sig med oss med sin kaffekopp.
Vid sitt gamla bord satt han nu med min nye man, hans söner,
sin exfru, sina döttrar.
Jag antar att det fanns tusen ställen han hellre ville vara på just då.
Men han satt där. Skojjade med grabbarna, pratade med M,
retades med mig, fick döttrar i knät som kramades.
Jag blev varm i hjärtat och tänkte att vi är lyckligt lottade.
Trots allt.

nyårslöften..

12-slaget firades på knaust hotell i sundsvall.
Efter en dag med spa, massage, bubbel och god mat.
Vi var fint klädda och hade strött stjärnor i ögonen.
Natten var skön under fluffiga hotelltäcken, och räckte
så länge att vi vaknade av oss själva.

Vid frukosten kom vi på att inga nyårslöften hade avgivits.
Och trots att alla 4 gnuggade hjärnor med varann så
ville inga riktigt bra infinna sig.
Jag har tusen jag skulle vilja både ge, och hålla.
Vikt! Bort, massor.
Motion! Till, massor.
Tålamod! Mer, mer.
Lyssna! Mer, bättre.
Prata! Mindre.
Bli en närvarande vän.
En dotter, att vara stolt över.
En syster, som finns där.
En mamma, utöver det vanliga.
Att ta hand om min själ.
Lyssna efter gränser.
Att vara den större människan.
Att ge min älskade det han ger mig.

Men jag börjar försiktigt med att
I år ska jag dricka 2 liter vatten om dagen!