där orden finns..

Den senast tiden har jag slagits av vad lite jag har att säga.
Eller rättare sagt vad lite jag har att säga till vissa.

Sen finns det dom där...
Som jag aldrig får nog av.

Jag tänker på henne. Hon med den obegripliga mössan,
som spretar precis som hon själv.
Jag får ur mig ord och meningar lika långa som vägen till solen.
Och älskar varje ord jag får tillbaka.

Hon långt borta som jag delat tystnaden med.
Där ord inte behövdes.
Men som jag älskar har funnit dom igen.
Med det vackra inspirerar hon.

Mitt ursprung. Hon som gav mig livet.
Aldrig dömer. Alltid finns.
Som lockar med skratt, klokt och gråt.
Mamma. Varje dag.

Hon virvelvinden. Som har ord till alla.
Aldrig ett ont.
Det lilla, extra, speciella.

Dom små grenarna från mig.
Som inte alltid vet vad dom säger, men
gör det hela tiden.
Dom bubblar. Dom lär mig livet.

Den gudomliga. Hon som är den bästa.
Som jag saknar ofta.

Hon som jag trodde jag jag kände.
Men den vita, långsamma resan förde oss närmare.
För henne ger jag mitt liv.

Hon. Den nya. Med hår som lever och ögon
som speglar.
Med allvarlig lätthet river hon min mur.
Hennes skratt fångar mig.

Min lycka.
Han som är jag. Han som är den jag vill ringa.
Han som är den sista som får ett ord, och den första.
Han som har en röst som hörs högt även när han viskar.
Min.



Så tack alla ni som ger mig ord, när mina sinar!