Maskinens motor vrålar i mina öron.
Vibrationer känns i hela min kropp.
Jag lyfter blicken mot det klarblå taket.
Genom tonade glas ser jag ljuset.
På mina kinder drar det kallt men varmt ändå.
Jag tar in.
Sakta känner jag det ljusa bleka allt mitt
som är mörkt.
Min klump av vinterkyla minska sitt omfång
i takt med att vi lämnar km efter km bakom oss.
Där det är som brantast kommer panik smygande.
Jag väljer att blunda och låta solen göra sitt.
Vi snirklar mellan granar och tallar, och jag hinner tänka
att där kommer det att växa svamp.
Vi passerar en kvinna på skidor.
Vi korsar spår av hare och älg.
Vi väljer väg där den delas. Vi sitter tätt.
Allt det ljusa tar över och jag känner att
ibland blir det mer sagt mellan två,
när ingen säger nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar