En man kliver in genom dörren.
Han bär en beige fårskinnsfodrad rock.
Han har grått fint hår och hans ögon
är tårade av vinden.
Han hejar med handen och säger -ja så ä!
Hinner tänka att han kanske tagit sig en
stänkare till lunch.
Han vågar sig försiktigt fram mot disken
och håller fram en gammal trasig plånbok.
Han säger återigen -ja så ä.
Hans ögon är fulla av sorg och frustration,
och jag förstår att ingen stänkare varit framme
utan att hans hjärna tagit några steg tillbaka
då naturen svikit honom.
Jag tar fram 2 plånböcker som liknar hans,
men ändå inte är samma. Jag förstod nästan
att dom inte skulle passa honom.
Han tar i den ena och säger, -ja så ä.
Jag frågar honom om den är för liten.
Han skakar på huvudet och säger igen
-ja så ä.
Han tar ny sats och med starkare röst säger han
-Ja så ä.
Han suckar och lägger ner plånböckerna,
drar sig mot dörren, ler med allt annat än ögonen,
höjer handen och säger ,-ja så ä. Han går ut.
Den fina mannen i den beiga rocken.
Han som förmodligen satt hjärtan i brand.
Berättat långa historier. Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar