orkidén..

Den 4e december 2002 försvann en del av mig

och mitt liv.

Efter den dagen har jag alltid tänkt på mitt liv

som det före och det efter branden.

Detta blir ett långt och säkert ganska trist inlägg som

jag skriver bara för att jag måste.

Du kan sluta läsa nu om du vill.

Jag vaknade en kolsvart natt med en kraftig stank.

Jag reflekterade inte över att allt var mörkt.

Jag trevade för att hitta orsaken till lukten.

Huvudet var tungt. Huset var fyllt med rök.

Strömmen var borta.

Jag letade åt min mobil som fick lysa mig till hallen.

Jag öppnade dörren och kastade ut allt jag kom åt.

Resultatet blev 4 jackor, ett par skoterstövlar,

mina yogabyxor från Thailand, och en tjocktröja.

Min handväska med plånbok och nyklar fick jag åxå med.

Sen small det. Rutorna exploderade och huset fick ett

konstigt vrålliknande ljud.

Grannen kom, det ringdes ambulans och brandbil.

Jag klädde mig i det som gick.

Jag försökte ta mig in i huset, men glöm allt ni sett

på film. Hettan var enorm.

Allt gick fort. Ljuden var öronbedövande.

Tillslut satt jag med en polis som efter mycket

övertalning fick mig att ringa mamma.

Hennes skrik är starkaste minnet jag har.

Jag hamnade senare i ambulans, för att till sist

hamna på sjukhus för att ligga i en maskin att andas.

Ljuvliga vänner tog hand om mig, jag hamnade på

hotell, ville vara ensam.

På stan inhandlade jag trosor, tandborste, strumpor,

roll on, byxor, någon tröja, skor och div saker man

tar för givet att har hemma.

Jag hade sot på näsan.

Jag hade änglavakt.

Det insåg man när man gick in i huset.

Det rök ff här och där och det rann vatten från vinden.

Min stora gula soffa var inte så gul. TVn hade smält.

Jag kände mig som en liten människa som promenerade

omkring i en säck grillbricketter.

Allt fixades snabbt. Boende. Försäkringsärenden.

Livet rullade på.

Efter några veckor åkte jag tillbaka till det hus

jag bestämt mig för att jämna med marken till våren.

Där jag aldrig mer skulle bo.

Jag vandrade omkring och rotade.

Under en hög med brädor hittade jag en orkidé.

Värmen och fukten hade fått den att blomma .

En kritvit blomma lyste i allt det svarta.

Jag beslutade för att den var ett tecken för liv.

Och jag blev än mer tacksam för att allt.

Att jag levde och alla fina jag hade runt om mig.

Jag la rivningsbeslutet på is.

Idag bor jag i huset. Samma grund men nya väggar.

Lycklig, med man och ljuvliga barn.

Och orkidén har jag kvar!