Där satt vi.
Mitt i allt.
Där vi alltid varit.
Men kanske inte på länge.
Skalade bladen.
Smekte med ord.
Torkade tårar med värmen.
Det tunga tappade vikt.
Det mörka blev ljusare.
Perspektiv söktes.
Orden landade i blött och
löstes sakta upp.
Spår fanns kvar men konturerna
var svaga.
Jag tror det hjälpte. En bra dag!
1 kommentar:
balsam för hjärta och själ!!
Skicka en kommentar