Efter sista dagarnas energislöseri åt fel håll är min
hjärna paj. Ögonkanterna lyser som Rudolfs mule.
Och skinnet på kinderna har en tråkig ton.
Sömnkonot blinkar minus.
Jag försvarar mina små mot allt det onda genom att
packa in dom i kramar av bomull och jag
sätter små pussar som plåster. Såna med evighets-
klister som aldrig lossnar.
Jag förstår ju att det är mitt ledsna jag försöker laga.
Och det går nog.
Imorse förstod jag att jag måste byta riktning.
Focusera, lyssna och bara finnas till.
För jag stod där. Tomglodde in i garderoben och
konstaterade att jag inte hade en enda klädtrasa
att ta på mig.
Det var i flickornas garderob jag tittade.
Jag är trött..
2 kommentarer:
Du hittade många fina ord till att beskriva så mycket smärta med. Det vanliga är ju att man bara hittar de svarta orden. Och ord som fortfarande ryker när man använder dem.
Kan säga att kläderna i min egen garderob ibland känns lika svåra att tänka sig att jag ska få på mig som om jag hade tittat in i pojkarnas garderober...
Skicka en kommentar