Jag har vant mig vid att ha ont i ryggen.
Att pengar saknas i börsen.
Att jag inte hinner med allt jag vill.
Jag kan vänja mig med skoskav.
Att mina kläder sitter trångt.
Klarar mig utan 8 timmars nattsömn.
Van att sätta mina intressen sist.
Jag har vant mig med deras vassa
armbågar i magen.
Att tjata vid matbordet.
Jag har vant mig med deras tunna armar
runt min hals.
Jag är van deras viskande -jag älskar dig!
Jag är van att vara mamma.
Men jag vänjer mig aldrig, aldrig med deras tomma sängar.
7 kommentarer:
Ucha, är det tufft? Tänkte på dig idag och då var det just den tanken som poppade upp. Undrar hur det går för den mamman utan de barn som hon (i princip) alltid har vi sin sida?
Inser att 14 dagar är en evighet!
Jag vet. Man vänjer sig aldrig. Fortfarande när de nästan är vuxna, som min äldsting, är det en stor saknad när de är borta.
Jag ska alltså vara glad för att jag hade vårdnaden, att deras mamma aldrig ens föreslog att ta på sig ens en vecka då och då.
Hmm.
Vet inte riktigt om jag tycker det.
Barnen, 38 och 36, har nyligen slutat förolämpa mig regelbundet.
Jag tycker det är fint att dom har egna liv nu.
Långt borta.
Var glada för era evigheter.
Längtan är störst.
AK: Jag vet inte hur du tänker, ,men jag skaffade inte barn för att få ensamma evigheter. Jag njuter av att ha dom hos mig, även om det är jobbigt ibland såklart. Pappan till flickorna jobbar annorlunda och har dom när han kan. OCH,
Om dina barn 38 och 36 !! precis slutat förolämpa dig så låter det mest som du LÅTIT dom ha det beteendet.
Din kommentar landade konstigt i mig.
Andningskutym: Håller med Vardagslyx, tycker att kommentar känns bitter. Att dina barn betett sig odrägligt mot dig och att deras mamma av någon anledning inte tagit sin del av ansvaret för dem är inget skäl att hacka på oss andra som saknar våra barn när de inte är hos oss. Jag kan också bli skogstokig på mina och ibland fundera på att skänka bort dem mot hämtningen. (Helt normalt tror jag). Men fortfarande är det tomt utan dem och värst är skarvarna, när de ska lämna och åka till pappa. Jag vänjer mig aldrig.
Ja, inte kan det vara lätt att lämna bort ens käraste ägodelar. Jag är glad varje dag som jag får vakna upp med mina två och krama om dem. Hade nog inte stått ut att lämna dem varannan vecka, som det känns nu. Heja på "Vardagslyx" för din kämpaglöd under denna evighet. Men jag vet att du klarat det nu när du har dem hos dig. Kram!
Skicka en kommentar