i munnen..

På vägen hem suckar 6åringen.
Jag fick sänka stereon för att höra.

-Du borde sjunga nånstans mamma...på riktigt...
för du har så mycket sång i munnen jämt!

morgan allings bok

Jag skulle vilja läsa Morgan Allings bok.
Men jag törs inte.
Är rädd för klumpen i magen.
Orkar inte allt det lessna. Onda.
Statistiken är talande.
Över om hur många barn som far illa.
Inte alltid i dom familjer vi tror kanske.
Jag såg honom, Morgan, på TV.
Han berättade om ett tillfälle då han besökte
sin hemby.
När bla en granne kom fram och sa;
-Ja, vi såg ju vad som hände, men vad ska man göra?
Man vill ju inte lägga sig i!
Då sa hans fru...att det där är ju inte ok!

Morgan var 2 år när helvetet bröt ut.

Och han bestämde sig för att skriva boken.
Mer än ett samvete har nog tyngts av den boken.
Hur gör vi?
Hur gör du?
Vart går gränsen för att lägga sig i?
När pratar man skit och när visar man omtanke?
Hur många har inte sagt;
-Nä inte han! Han skulle aaaldrig...
-Hon? Nä hon är väääärldens snällaste...

Jag skulle vilja läsa boken.... men är rädd för att
hjärtat kommer säga att jag blundat en gång för mycket..

somna om..

Månen lät mig sova till kl 02.
Då vaknade jag med spänd kropp
och kom ihåg drömmen i detalj.
Jag var med om ett rån.
Inte i min butik som jag har nu,
utan en som jag jobbat i tidigare.
Hur jag än trixade så kom jag inte undan.
Dom tog det dom kunde.
Och mig som gisslan.
Jag slogs. Jag sprang.
Det sista jag kommer ihåg var att
jag stod på knä och visade foton på mina
barn och bönade för mitt liv.

Det gick inte att somna om efter det..

mörkt..

Nästa söndag får vi tillbaka den
timme vi lånat ut till ljuset.
Nu är mörkret här för att stanna.
Ett långt tag.
Då måste det spegla sig i bloggen.
Jag låter den krypa in i mörkret.
Till våren målar jag om igen.
När ljuset kommer tillbaka.

nattsömn eller inte..

Jag hoppas den låter mig sova

i natt..

fan vad jag längtar..

jag undrar..

Jag kan inte låta bli att undra.
Lite.
Om Ladies Night.
Vore Boys Night.
Män som var smågalna.
Eller storgalna.
Kvinnor förbjudna.
Bara kvinnor på scenen.
Vore det ok?
Undrar. Lite..

min fantastiska fest..

Jag har fortfarande svårt att beskriva min födelsedag!

Men ikväll njuter jag av minnen.

Jag ska berätta. Sen.

Jag hade en fantastisk, overklig dag!

vackra hösten..

Älskar hösten.
Färger. Former.
Allt som drar sig tillbaka, för att
blomma upp igen nästa år.
Att se naturen, på egen hand, göra vinter
lugnar mig.
Allt är som det ska.
Jag gillar dom tända ljusen. Mannens tjocka sockar.
Den extra koftan.
Baskern ner över ögonen.
Jag tycker om att kunna somna nära utan att bli varm.
Halsduk. Handskar.
Sneglar mot julen.

Jag älskar hösten.
Det friska. Vackra.

som hon..

Igår kväll körde jag mitt livs 2a bodycombat pass.
Det brände i musklerna och svetten forsade via näsan
ner på golvet.
Känner att höger och vänster börjar funka.
Men knäna värker och gör mig påmind om varje
kilo jag bär ionödan.
Vår fantastiske instruktör ser ut som någon man hämtat
direkt ur ett tvspel.
Allt ser lätt och roligt ut.

Man skulle kunna tro att jag skulle vara avundsjuk för
hennes kondis, kropp, muskler eller dyl.

Nej. Helst av allt skulle jag vilja kunna vissla som hon..

här är jag..

Ja inte var det igår.
Men jag har längtat.
Men modet har sviktat, precis
som tiden.
Men så mycket. Som borde skrivits.
Min sommar. Den bästa.
Barnen. Mannen. Frieriet. Födelsedagen.
Vännerna.
Vännerna...

Jag kände tidigt att facebook inte var för mig.
Det tar udden av orden och pyser ut känslor.
Det blev aldrig tillräckligt fullt. Orden inte nog vassa.

Jag tror jag börjar veckan med att stänga ner mitt FB.
Det är en enegitjuv.
Här ska jag samla mina tankar. Låta dom som vill läsa.
Jag är jag.

HÄR är jag.