annat bleknar..

Jag hatar det där.
Som jag inte kan sätta fingret på.
Den där känslan jag får av vissa människor.
Då jag känner att jag vrider mig loss från min
egen ryggrad.
När jag känner svek men inte kan formulera mig.
När jag blir liten, utan ord.
Har smärtsamt lärt mig att det är lätt att bevisa
allt man gjort.
Omöjligt att bevisa det man aldrig gjorde.
Och på frågan varför, svarar -vet inte.

Jag har lätt att hitta ord. Målar känslor
med pensel. I ett andetag.

Därför blir min frustration så stor.
Tar över. När jag inte kan.

Samma med lycka.
Varför är M mannen för mig?
Vad är skillnaden mot andra kärlekar.
Varför kommer det alltid vara vi?
Men idag fick jag lite hjälp. En unik stämma
sjöng för mig. Visst är det så...

U make me feel like I´m the only girl in the world.
Like I´m the only one that U ever loved.
Like I´m the only one that knows u´re heart.
Only girl in the world...

Så får han mig att känna.
Allt annat bleknar..

det är inte ofta..

Jag anar ugglor i mossen när

meningen börjar med

-Jag RÅKADE...

önskelistan..

Då var årets önskelistor postade!

Flickorna tittade på mig med

tefatsliknande ögon och utbrast i ett

MÄHH! när jag påpekade att

man kanske inte fick allt på listan

bara för att man önskade.

Kan bli en tuff julafton..

orkidén..

Den 4e december 2002 försvann en del av mig

och mitt liv.

Efter den dagen har jag alltid tänkt på mitt liv

som det före och det efter branden.

Detta blir ett långt och säkert ganska trist inlägg som

jag skriver bara för att jag måste.

Du kan sluta läsa nu om du vill.

Jag vaknade en kolsvart natt med en kraftig stank.

Jag reflekterade inte över att allt var mörkt.

Jag trevade för att hitta orsaken till lukten.

Huvudet var tungt. Huset var fyllt med rök.

Strömmen var borta.

Jag letade åt min mobil som fick lysa mig till hallen.

Jag öppnade dörren och kastade ut allt jag kom åt.

Resultatet blev 4 jackor, ett par skoterstövlar,

mina yogabyxor från Thailand, och en tjocktröja.

Min handväska med plånbok och nyklar fick jag åxå med.

Sen small det. Rutorna exploderade och huset fick ett

konstigt vrålliknande ljud.

Grannen kom, det ringdes ambulans och brandbil.

Jag klädde mig i det som gick.

Jag försökte ta mig in i huset, men glöm allt ni sett

på film. Hettan var enorm.

Allt gick fort. Ljuden var öronbedövande.

Tillslut satt jag med en polis som efter mycket

övertalning fick mig att ringa mamma.

Hennes skrik är starkaste minnet jag har.

Jag hamnade senare i ambulans, för att till sist

hamna på sjukhus för att ligga i en maskin att andas.

Ljuvliga vänner tog hand om mig, jag hamnade på

hotell, ville vara ensam.

På stan inhandlade jag trosor, tandborste, strumpor,

roll on, byxor, någon tröja, skor och div saker man

tar för givet att har hemma.

Jag hade sot på näsan.

Jag hade änglavakt.

Det insåg man när man gick in i huset.

Det rök ff här och där och det rann vatten från vinden.

Min stora gula soffa var inte så gul. TVn hade smält.

Jag kände mig som en liten människa som promenerade

omkring i en säck grillbricketter.

Allt fixades snabbt. Boende. Försäkringsärenden.

Livet rullade på.

Efter några veckor åkte jag tillbaka till det hus

jag bestämt mig för att jämna med marken till våren.

Där jag aldrig mer skulle bo.

Jag vandrade omkring och rotade.

Under en hög med brädor hittade jag en orkidé.

Värmen och fukten hade fått den att blomma .

En kritvit blomma lyste i allt det svarta.

Jag beslutade för att den var ett tecken för liv.

Och jag blev än mer tacksam för att allt.

Att jag levde och alla fina jag hade runt om mig.

Jag la rivningsbeslutet på is.

Idag bor jag i huset. Samma grund men nya väggar.

Lycklig, med man och ljuvliga barn.

Och orkidén har jag kvar!

ifjol var det Leksand sommarland..

Med bara jag och O i bilen hinner hon nog
ställa sina egna frågor.
Hon frågar -Vart ska vi åka på semester i år?
-Ja jag vet inte riktigt, svarar jag.
-Jag vill åka till Paris! utbrister hon.
Oj då sa jag, det var inte illa.
Du får nog börja spara lite pengar då.
För Paris ligger i ett helt annat land, berättar jag.
GÖR DET!? kontrar hon.
Men vilket språk pratar dom då?undrar hon.
Jag drar några låstsas fraser på hemsnickrad franska.
Hon rynkar på näsan. -Dit vill jag INTE åka.
-Jag förstod ju ingenting, säger hon.
Hon avslutar med - Nä då åker vi till Turkiet istället,
så man iaf förstår vad dom säger!

självinsikt..

Pussar yngstan på den kalla näsan
så många gånger och så fort det går...
-Du är då för fin, säger jag, mellan pussarna!
-Näe, svarar hon glatt, jag är mest rolig!

Och tro mig, det är hon!

många gånger om..

Samlar mig efter gårdagens irritation.
Arg? Ja. Men så mycket mer frustrerad och lessen.
Jag förstår verkligen inte.
Jag vill skydda. Skrika. Bestämma. Banka in vett.
Det går inte.
Jag blir tyst. Får tröst och förståelse i soffan.
Lyckliga jag.
Jag tar det obegripliga och silar det genom mitt
kärleksfilter.
Jag gör om till kramar av tovad ull för extra värme.
Jag vet att dom aldrig kommer sakna kärlek.
För i vårat hus finns det och räcker till för alla.
Många gånger om..


Jag längtar till kvällen...

jag förstår inte..

Jag läser meningen på den andra bloggen.
Den om att längtan mildras av att den andra föräldern
längtar lika mycket.
Jag sväljer hårt och känner mig arg.

Jag gör det en gång till. Och förstår inte..
Hur kan man INTE längta lika mycket?


Har förstått att detta inlägg blivit tolkat som att
jag blir arg på den som skrivit i den andra bloggen.
Så är det ju självfallet inte.
Utan jag förstår precis och känner avund.
Därför blir jag så arg.
Och framför allt igår!

var är min skämskudde?

Skäms när jag ser på Bonde söker fru.
Årets upplaga ger mig ångest.
Jag blir beklämd på nåt vis..

afrikas sol..

Solen lyste in genom bilens ruta.

Lilla O sa....

-Jaha, nu går solen upp.

När vi svängde så kändes som solen

flyttade sig.

Men hon konstaterade,

-Det är i allafall samma sol som dom

ser i Afrika!

Klok liten gumma...

en bra dag..

Där satt vi.
Mitt i allt.
Där vi alltid varit.
Men kanske inte på länge.
Skalade bladen.
Smekte med ord.
Torkade tårar med värmen.
Det tunga tappade vikt.
Det mörka blev ljusare.
Perspektiv söktes.
Orden landade i blött och
löstes sakta upp.
Spår fanns kvar men konturerna
var svaga.
Jag tror det hjälpte. En bra dag!

trött..

Så här såg jag ut dagen

efter kvällen då jag saknade

mitt festfejs.

Hittade det visst ändå...

festfejset..

Jag hittar det inte!

Känner smått panik.

Håret. Kläder.

Ovan det här. Länge sen.

Jag hittar det inte!!

Festfejset..

Och jag behöver det desperat i morgon!!

Nelly furtado - Silencio (Feat. Josh Groban)

lite gulligt..

Googlade efter en bild till förra inlägget.
Kärleksbild skrev jag.

Detta fick jag bl a.

Lite gulligt var det allt..

en ny dag..

Äntligen har månen passserat!

Nattens sömn har varit ljuvlig.
Jag vaknade med nyfunnen kraft

och ett leende i själen.

Idag ska jag göra något fint tror jag.

Mot han som är den bästa.

Han får det trötta. Lessna.

Tålamodet som tryter. Jobbiga jag.

Han får fint med. Oftast. Som idag.

Det kanske räcker med en liten lapp.