dags för plus och minus..

Idag gillar jag särskilt

Döttrar som kramar
Vänner med skratt
Hockeyslutspel

Inte lika mycket gillar jag

För lite grillad kyckling
Snö och halka
Varmvatten som tar slut

ögon..

Hans ögon gör mig svag.
Hans blick gör mig stark.

vad är det med..

Idag har hela stora familjen varit i
Övik på det roliga paradisbadet.

Jag har bara en sak att säga...

Fotfil! Nagelsax! Tvål och vatten!!
Fotkräm! FOTVÅRDSSPECIALIST!
Läkarvård! KIRURGISKA INGREPP!!

VAD FAN ÄR DET MED FOLK??!

livets mening..

För 6 år och en timme sedan kom hon.
Hon som förändrade allt.
Hon som gjorde så att frågan om livets
mening fick ett svar.
Jag var så lycklig som det gick att vara.
Gränsen var nådd.
Nu sitter jag här. 6 år och 1 timme senare och
inser att lyckan växer med tiden.
Precis som hon. Nu har hon glugg, humör
och egen vilja.
Och fyller hon 6 år idag!

mitt lilla hjärta..

I morse kom det. Det jag hoppades aldrig skulle komma.
Vi satt vid frukostbordet.
Jag, mannen och hon som blir 6 på
onsdag.
Igår kväll kom hon hem från pappan.
Nu satt hon där och drog en suck. Mellan
ett par tuggor sa hon -Jag tycker det här är jobbigt!
Vad då, sa jag. Först är jag hos dig , sen åker jag till pappa
sen till dig igen och sen måste jag tillbaka till pappa.
Det sved till i mig.
Jag vet ju att jag begär av henne det jag inte skulle orka själv!
Det gjorde ont i mitt lilla hjärta... och hon ska fylla 6 år
på onsdag!

en enda räcker..

Där sitter vi.
I stora ishallen och ser laget vi håller
på ligga under. 2 minuter kvar.
Folk börjar resa sig och gå.
Dom tar Time Out.
Det kokar bland publiken.
Bortalagets lilla publik har redan
tagit ut segern.
På skärmen i taket visas siffran 5600.
Så många är vi som är där och tittar.
Peppningen är slut. Taktiken har finslipats.
Det är både livat och knäpptyst på
samma gång.
Nedsläpp!
Då hörs en man. EN man. Förmodligen
lite för mycket öl i kroppen. Eller helt enkelt
en som ville ha något sagt. Han skrek
-KOM IGEN NUUUUUUUU!!!!!
Bland 5600 personer hördes han glasklart.

Och laget gjorde mål! Med en minut kvar att spela.
Det blev förlängning.
Lycklig över målet tänkte jag ändå på mannen.
Han hördes. Det räcker alltså med en enda..

där orden finns..

Den senast tiden har jag slagits av vad lite jag har att säga.
Eller rättare sagt vad lite jag har att säga till vissa.

Sen finns det dom där...
Som jag aldrig får nog av.

Jag tänker på henne. Hon med den obegripliga mössan,
som spretar precis som hon själv.
Jag får ur mig ord och meningar lika långa som vägen till solen.
Och älskar varje ord jag får tillbaka.

Hon långt borta som jag delat tystnaden med.
Där ord inte behövdes.
Men som jag älskar har funnit dom igen.
Med det vackra inspirerar hon.

Mitt ursprung. Hon som gav mig livet.
Aldrig dömer. Alltid finns.
Som lockar med skratt, klokt och gråt.
Mamma. Varje dag.

Hon virvelvinden. Som har ord till alla.
Aldrig ett ont.
Det lilla, extra, speciella.

Dom små grenarna från mig.
Som inte alltid vet vad dom säger, men
gör det hela tiden.
Dom bubblar. Dom lär mig livet.

Den gudomliga. Hon som är den bästa.
Som jag saknar ofta.

Hon som jag trodde jag jag kände.
Men den vita, långsamma resan förde oss närmare.
För henne ger jag mitt liv.

Hon. Den nya. Med hår som lever och ögon
som speglar.
Med allvarlig lätthet river hon min mur.
Hennes skratt fångar mig.

Min lycka.
Han som är jag. Han som är den jag vill ringa.
Han som är den sista som får ett ord, och den första.
Han som har en röst som hörs högt även när han viskar.
Min.



Så tack alla ni som ger mig ord, när mina sinar!