... jag och en ...kompis har något udda för oss. Eller är det udda. Kanske alla håller på så här??
Vi tävlar... i smärta. Eller rättare sagt; inte smärta. Det gjorde inte ont. Kändes knappt..
För att tag sen så utmanade jag honom att snärta upp benet på min axel. Stående alltså. Han är 186 cm... det är inte jag...alls! Så det borde ju vara lätt som en plätt. Men för att inte misslyckas så tog han i som om jag var 206 cm... VILKET JAG INTE ÄR...ALLS! Det gick ju bra när hans ben var på väg upp. Huvudet satt kvar. Men sen landade det på min axel! AAAAAAGGGGHHHH!! Luften försvann och stora delar av min axel med. Otroligt smärtsamt och med den följden att jag numera ser ut som Stefan Holm. Ja jag går inte omkring i små fula shorts, men min ena axel har samma form som hans båda. Fördelen är ju att handväskan lätt hänger kvar. Idag kom utmaningen tillbaka. Han klappade på axeln och sa - Kom igen.. din tur! 186.... kom ihåg det! Jag tog i för kung och fosterland! Jag är inte vig! Jeans på mig! ENOCHÅTTISEX, ..och det är inte jag..alls!
Följden blev... Jag kom upp med benet! Och i ca 1 sekund kände jag mig som kung. Sen... gled golvbenet undan... tjoffs... så låg jag på golvet. Inte coolt...alls!
Gjorde du illa dig?
-Nehe... Kändes knappt!
Det viktiga är inte att delta... det viktiga är att vinna! I´ll be back!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar