Katt!

Jag tror kvinnor vill lida....

Titta på mig bara. Har haft småbarn i snart 4 år nu. Äntligen börjar sömnen komma ikapp. Man blir mer och mer flexibel i tider, med vad man kan hitta på. Ja friare helt enkelt.
Vad gör jag då? Jo, skaffar katt! Nattsömn, frihet och allt flex är borta i ett nafs.

Igår gick hon ut för första gången.. men kom inte in... jag hörde henne i vedboden minsann... MMIIIIIAAAOOOOUUIIII! (=hjälp mig, det är mörkt och farligt) hörde jag. Ficklampan paj,...såklart. Försökte lysa med ett värmeljus. Funkade kanon...NOT! Det spöregnade. Jag hade morgonrock....bara morgonrock. Och skor med broddar för det var halt.... jättehalt! 23,45 gav jag upp. Gick in och la mig. Samvetet plågade mig, . Klev upp 02,00, lockade... då kom vi en bit. Ända fram till bron. Eller rättare sagt UNDER bron. Sen glömde hon visst hur hon kommit dit, för hon kom inte ut. På med morgonrock, broddskor... och ut i kylan. Locka, som nu mer lät som dödshot, hämta mat. Gräva tunnel. NIX! In och la mig... 06,45 hoppade jag upp igen. Lite ljusare nu så jag lockade ytterligare, skaka matskål... som vid en förlossning såg jag hennes gråa(korkade)skalle komma fram ur min grävda tunnel.
Vi kunde äntligen gå in... mina värsta farhågor om att hon skulle skaka och vara genomkyld var helt onödiga. Hon var varm som en kissemiss och spann som ett tok.
Själv var jag helt genomblöt och genomkall. Får förmodligen lunginflammation och dör.
Kanske inte riktigt ... men förkyld lär jag bli iallafall!