Kvällen har återigen bestått av motion.
Har gett mig den på att kunna jogga.
I sakta mak dock.
Min granne är min Blossom.
Fast mycket snällare.
Under sköna samtal tar vi oss
framåt i skogen.
Hennes kolsvarta hundar korsar
vår väg som pilar.
Fast jag lider så njuter jag.
Hon förstår mig. Vet vad jag behöver.
Det kommer inga krigsrop över
hennes läppar. Inga KOM IGEN NU!
Nej då.
Utan när jag kommer med mina,
-Såg du! Visst sprang jag långt?
Visst var det mycket bättre än sist?
Då svarar hon tålmodigt
-Ja visst. Vad duktig du är!
Myyycket bättre än sist.
Och tänk, om du tränar så här mycket,
vad ännu bättre du ska bli!
Hela konversationen låter som när
jag lärde min 5 åring cykla utan stödhjul.
Fast nu är det jag som är 5.
Och det är ganska skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar