När tanken inte orkar hålla sig på det spår
jag vill.
När den drar sig till det svarta.
Avgrunden ger en hisnande känsla i magen.
Tystnaden dånar.
Jag samlar kraft. Focuserar.
Lever mitt. Gör det jag ska.
Jag känner något komma krypande.
Skymtar ett ljus.
Fötterna står stadigt.
En fågels sång tränger fram.
Och känner jag efter noga så känner jag
en hand på min axel, hör rösten i örat
som säger att jag är bra.
2 kommentarer:
Jag tvivlar fortfarande ibland. Ganska ofta faktiskt. Att jag duger.
Jag tror att jag gör det. Då måste du göra det också!
Kram
Tack för den kommentaren!! Kram tillbaka!
Skicka en kommentar