Paniken kramar mitt hjärta så
det glömmer att slå ett slag.
Dom vita kuverten med fönster
rasar in i samma takt som vatten
rusar i en vårflod.
Ångesten gör att ögonen inte blundar
i mörkret.
Frånvaron av sömnen gör att alla
kloka tankar gömmer sig bakom skuggor.
Luften i mitt bröst räcker inte riktigt till.
Tårarna rullar för ofta och lurar hela
tiden bakom krönet.
Bakom samma krön vilar min lycka.
Min eufori över mitt äventyr.
Någon lägger orden av bomull i mitt
öra.
-Vad du är modig! -Vad fint det blir!
Allt det mörka försvinner. Och det hoppade
hjärtslaget blir ett extra.
Mitt leende vet inga gränser. Och jag svarar
-Jag vet...
Mitt jag åker bergochdalbana utan att ha köpt biljett..
4 kommentarer:
Håller alla spanska tummar!!!
Jag säger det igen. Jag är sååå stolt över dig. Över er!
Sa till mitt barns far att några vinterskor inte skulle inhandlas förrän du hade öppnat affären. Så det så, la jag till för att riktigt betona allvaret i det jag sagt.
Så ett par (små) fönsterkuvert kan vi väl skrämma bort, tycker du inte?
Som sagt...orden av bomull ni lägger i mina öron!
Det kommer att gå som en dans tror jag. Är så nyfiken på hur det ser ut, men du har ju god smak så det är nog hur snyggt som helst. Kram
Skicka en kommentar