Jag hatar det där.
Som jag inte kan sätta fingret på.
Den där känslan jag får av vissa människor.
Då jag känner att jag vrider mig loss från min
egen ryggrad.
När jag känner svek men inte kan formulera mig.
När jag blir liten, utan ord.
Har smärtsamt lärt mig att det är lätt att bevisa
allt man gjort.
Omöjligt att bevisa det man aldrig gjorde.
Och på frågan varför, svarar -vet inte.
Jag har lätt att hitta ord. Målar känslor
med pensel. I ett andetag.
Därför blir min frustration så stor.
Tar över. När jag inte kan.
Samma med lycka.
Varför är M mannen för mig?
Vad är skillnaden mot andra kärlekar.
Varför kommer det alltid vara vi?
Men idag fick jag lite hjälp. En unik stämma
sjöng för mig. Visst är det så...
U make me feel like I´m the only girl in the world.
Like I´m the only one that U ever loved.
Like I´m the only one that knows u´re heart.
Only girl in the world...
Så får han mig att känna.
Allt annat bleknar..
1 kommentar:
Känner så väl igen mig. Hopplösheten av att inte förstå det som var så bra. Och som inte längre finns. Känslan av orättvisa. Svek, som du säger.
Och å andra sidan att vara helt uppfyld av någon. Så till den milda grad att allt annat blir bagateller. Det enda man vet är kärlek.
Skicka en kommentar