Det som går in genom örat kommer ut som...vadå?

I snart en vecka har jag varit utan mina små.
Dom har det härligt hos pappan. Jag har det bra, men längtar.
Det normala för mig är att vara med mina barn.
Finns säkert dom som har åsikter om det.
Passa på å njut, brukar det heta.
Alla har rätt till egna åsikter i frågan, men jag ryser
när hör mammor eller pappor säga -Näe, jag önskar
jag hade barnen mindre, jag har så mycket annat just nu!
-Han/Hon får så lov att ha dom, jag orkar inte.
Gärna klämmer dom ur sig detta när barnen lyssnar också.
På frågan om det ska festas på lördag så blir svaret ofta,
-Näe tyvärr, fick ingen barnvakt.
Kan tyckas banalt kanske, för dessa barn, att få det rapat
över huvudet.
Men om man orkar känna efter. Hur tror ni det känns?
Hur tror ni det känns när mamma och pappa bråkar
om vem som TVINGAS vara hemma med det sjuka barnet.
Känner dessa barn sig älskade? Önskade?
Eller sås ett frö av tvivel. Dumma mig som är sjuk igen.
Stackars mamma och pappa som inte får jobba.
Barnet ser föräldrarna ringa runt efter barnvakt,
och irritationen växer när det inte lyckas.
Hur hade DU känt om en vän talat om för DIG
att -Ja nu sitter vi här och pratar men jag hade hellre
varit någon annanstans med någon annan.
Försök inte heller att säga, -ja men det är ju barn.
Dom tänker inte så. Förstår inte.
Dom kanske inte förstår, men dom gör gärna egna versioner
och inte brukar dom bli vackrare.


Sen kommer dom upp i skola och sportens värld.
Inte blir det mildare. Det mäts, jämförs, toppas.
Lag ska väljas. Alltid någon som väljs sist.
Kanske oftast samma.
Lagets tränare skriker ut att det går för sakta.
Det stås på fel plats. Lata, oengagerade ungar som ska drillas.
Det ska vinnas!
Laget tas ut. Några blir över. Varje gång.
Kanske förlust.
Det basuneras ut efter matchen att det var en dålig insats.
Föräldrar uppmanas att "rappa upp".
Ja detta är dagens sanning.
Vad hände med Det viktiga är inte att vinna, utan att delta!

Sen står vi förvånade när det går snett.

När unga människor väljer att ta sitt liv. Allt längre ner i åldrarna.
När barn mördar barn. När barn misshandlar. Stjäl. Knarkar.
Blir deprimerade. Får ångest. Mår dåligt. Jävligt dåligt.
Listan kan göras lång.

Jag säger som min mamma sagt...

Små koppar har också öron...
så välj vad ni säger!
Det spelar roll!!

ögonförträngning..

Under en period i mitt liv funderade jag mycket.
Mer än jag gör idag. Har inte riktigt tid.

Jag funderade på om jag hade haft den
underbara barndom jag trodde.
Mina minnen bestod ju tex av helt regnfria
somrar.
Vintrarna hade alltid perfekt mängd snö
som farfar skottade i perfekta lekhögar.
Jag kommer ihåg TV-program som
Lilla huset på prärien, 5 myror är fler...
, Drutten och Gena, Beppe osv.
Skolan var det bästa jag visste.
Suddade i böckerna och gjorde om dom på
sommarlovet.
Vägen jag gick till skolan saknade asfalt.
Längtade till måndagarna.
En mamma mötte mig hemma när skolan slutade.
Middag alltid halv 5. Pappa kom ofta sent.
Soffa, tv, kvällsmys. Retiga syskon.
Katt. Häst.

Tänk om jag har förträngt!
Tänk om jag eg led en hel barndom.
Jag var rädd att jag skulle komma på något
när jag blev äldre, typ 40.
Där är jag nu.

Men nej. Mina minnen är detsamma.
Även om jag vet att det fanns regniga dagar,
och att snön inte alltid var perfekt.

Jag har haft sån tur.
Har inte lämnats i ottan. Hämtats sent.
Stressats i middag.
Hopp i säng. Gonatt.

Så därför är jag säker på att inga pengar, saker,
utlandsresor eller fina titlar gör lyckliga barn.
Tiden med min familj skapade mig.
Jag vill ge mina detsamma. Jag hoppas jag kan.

När min första föddes trodde jag hon hade ögonförträngning.
Klok faster hävdade att det nog inte fanns.
Nu tror jag inte ens jag har en förträngning.

om..

"Om om inte fanns vore katta
kung i Rom"
Så sa min mamma när jag var liten.
Dom gånger man man bad om något
och ens vädjan innehöll ordet OM.
Så jag förknippar inte ordet med glädje
direkt. Har kännt genom livet att OM
faktiskt nästan inte finns.
Men OM vi vinner pengar.
OM jag vore smal.
OM jag hade tid.
OM jag orkade.
Du förstår va.
Som OMet är det som står mellan mig
och paradiset på jorden.

Men lite bra är det allt.
OMet.
För jag är OMgiven av härliga människor!
Har en OMtänksam man.
Bor i en vacker kOMmun.
Älskar OMelett till lunch.
Och det bästa av allt.
Jag kan leva sOM om allt det andra!

nobels familjepris..

Den 10e december 1983 fick min familj ett

eget nobelpris.

Det finaste. En liten sladdsyster.

Idag är hon inte bara syster, utan bästa

vän och arbetskollega.

Hon berikar mitt liv.

Ha en underbar födelsedag!

en morgon inte som andra..

Försov mig! Händer kanske en gång per år.
Idag då alltså.
Adventskalendern. Hatar. Bra. Men hatar.
Mitt i alla morgonbestyr med 4 barn så ska
det tittas och öppnas luckor. Det ska även tittas
i allas luckor så att det var lika.
Sen ska luckor rivas av och sparas i olika högar,
för det ska bli ett memory sen.

Tanklampan varnar när jag lämnar gården.
Lämnar 3 på skolan.
1 på dagis. Tankar.
Förenar tankning med dagens mammasamtal
om morgondagens traditionsenliga julpyssel.
Parkerar bilen i jobbgaraget.
Efteråt funderar jag på varför jag körde bilen
framåt istället för att backa in på parkerinsrutan.
Jag har ju backat in sen den 23 oktober ifjol.
Nåja.
Glömt att slagit på ljudet på telefonen och upptäcker
inte mindre än 4 missade samtal.
Skyddat nummer. Går av av nyfikenhet.
Gör det som skas i butiken och går sen
för att njuta av kaffe med butikskollegor i centrum.
RIIIINNG! -Hej detta är från polisen. GULP!
Har du tappat din plånbok?
-neeej, det tror jag inte. -Jo, det har du.
Den låg på en tankningsautomat på ST1.
Toppen! Tack! Vad snällt! (Damn it!)
-Jag kommer in med den sen idag jag ska ändå på stan!
-Gulligt! (bor i småstad)
Kl var nu 09,54. RIIINNGG!! Dagis. Lilla O sjuk.
Hmm... Jag har 6 minuter på mig att hämta bil i garage,
åka till dagis, klä på barn, tillbaka, garage, öppna
butik på 6 minuter.
-Jag gör henne klar.
-Tack snälla. Wrrrooooooom....
Fröken stod redo och kastade in barnet i farten och
vi var tillbaka i butiken 3 minuter över 10.
Vi rationaliserade bort garaget. Nöjd ändå. Faktiskt.

Nu är jobbet igång, känner mig förvirrad, så smått.

Och jag flinar lite när mamma tror att jag ska komma
ihåg att köpa 2 limstift till i morgon. Ja säkert!

fin..

Sitter på jobbet och gör smycken.

Ibland behöver man inte säga så mycket. Less is more.

Fin..

början på slutet..

December börjar gå mot hälften.
Jag funderar på slutsummeringena av året.

Klart är att min födelsedagshelg står ut.
Jag drivit min butik i ett helt år.
Att många relationer fördjupats.
Några ...inte.
Mitt äldsta barn börjat på skolan.
Mitt minsta, inte är så litet längre.

Min farmor har gått bort.

Så mycket har hänt. Ändrats.
Och ändå är allt detsamma.

nu tändas tusen..

Nu tändas tusen juleljus.
Hopp fallerallanlej.

Så här skrev jag 2008.
2009 lät set så här.

I år tänker jag på miljön.
Inte ett ljus, ett barr, inte ett
enda jävla gnister på gården.

Och det är självklart bara för att vi
inte vill skövla skog i onödan.
Att spara energin med uteblivna
ljusslingor i olika storlekar.

Inte alls kastar jag lystna blickar
på grannarnas gårdar.
Jag slår inte undan blicken när vi möts.
I skam för den tappade toppplaceringen
i adventsgranstävlingen.

Och detta beror ju natuligtvis inte alls på
att vi inte har hunnit hämta en gran...

ehh..

-Mamma, träden som är där långt borta,
tycker du att dom ser ut att vara långt borta?
-Ehh...ja.
-Mmm, det tycker jag med!