I morse var jag sen till jobbet. Det händer sällan.
Just mest aldrig..
Men idag skulle jag lämna min flickor hemma med deras älskade moster.
Lyckan var fullkomlig och det frågades ivrigt när jag skulle åka.
5 minuter innan avresa tappade O sin nyss färdiggjorda pärplatta i golvet.
Ett hjärta med bara mörklila pärlor.
Tårarna rullade utmed hennes kinder i takt med att pärlorna fyllde köksgolvet.
I den stunden insåg jag. Smärtan är konstant. Tårarna kommer alltid finnas.
Livet genom kommer man gråta. Anledningarna skiftar med åldern, men är alltid
lika viktiga.
Nu kunde jag trösta, laga det trasiga hjärtat, plocka pärlor och bli lite
sen till jobbet.
Hur länge kan jag göra det? Laga hennes trasiga hjärta genom att fylla det med mörklila pärlor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar