det kanske är så..

Ja där satt den.
215 miljoner rakt in på kontot!!
Äntligen vann jag!
Hur ska man organisera det här nu då.
Börjar med att fylla alla hål på banken.
Tada! Helt plötsligt kan jag stå bakom
uttrycket att huset är vårt!
Öppnar fantastiska framtidskonton för alla 4 barn.
Jag tror minsann jag auktionerar ut vårat nuvarande
hus, som nu är betalt, och bygger ett nytt. Bara så där.
Ett fantastiskt ställe med rum för alla, walkincloset till mig,
musikrum till pappan, eget badrum med ingång från sovrummet.
Dubbelgarage med mycket hästkrafter, skotrar, crossar, u name it!
Hmm... kanske bygger jag ett stall. Några hästar. Små ponnysar
till sessorna.
Pool. Klart vi ska ha pool.
Härlig trädgård som jag inte sköter själv.
Tror jag bokar ett plan och tar med alla jag tycker om till något
varmt ställe. Vilken fest.
Vilket bröllop man skulle kunna ha.
Köper en grym 5 rummare i centrala stockholm.
Där får min gudson med familj bo tills han blir så
stor att han kan bo där själv.
Jag ser till att mina nära och kära får börja om skuldfria.
Ger någon miljon till mitt och mannens ex.
Å vilka härliga projekt man skulle kunna dra i gång.
Ge hjälp där den behövs!
Utbilda kvinnor. Ge barn det dom behöver för att växa.
Vad spännade.
Bygga ett hus till kanske. Bara för skoj. Ett gästhus.
Gud så kul!
Jag kanske ger butiken till min syster.
Jobbar när jag vill.
Anställer en kock. En PT! Har ju all tid i världen
att träna.
Jag träffar vänner. Reser. Låter barnen uppleva allt som finns.
Självkart kommer jag aldrig städa eller vika tvätt mer.

Nu då? Vad ska jag göra när jag gjort alla glada, sett allt,
inte längre har några måsten, andra gör det tråkiga åt mig.
Kan det vara så att det tråkiga gör att det andra känns roligt?
Att alla måsten gör att jag uppskattar andrummet?
Att mitt hus är mitt slott, där jag lever med min prins...
bara för att det helt enkelt är det bästa liv jag kan tänka mig?

Det kanske är så..

värmen ligger kvar..

Fem vita fylldes med förtäring.
Placerades i annorlunda ordning.
Gästen var ny.
2 små delade rättvist på var sin sida.
I takt med att maten blev kall och
tallrikarna tömdes fylldes köket
av värme.
Sakta steg den. Men den steg.
När kaffet kom var det bara det som
var varmare än känslan i rummet.
Man kan bygga broar i kök.
Trampa stigar i en soffa.
Det är lätt att gå när målet är gemensamt-

Och värmen ligger kvar..

önskningar på en tisdag..

Några saker jag önskar mig idag!

Hjärna på lösvikt till katt! Med garanterad
ökad smarthet spelar kg-priset ingen roll!

En butler som snällt släpper katten ut och
in hela natten. Typ hundra gånger...

En helt ljudisolerad ytterdörr som filtrerar
bord mjau och klokrafs.

Ett dörrhandtag som inte ger vika för
kattvikt och inte SMÄLLER upp igen när
katten ramlar av.

Ja eller varför inte..... EN DÖD KATT!!

kanske..

Jag undrar...
Om jag skulle...
Men kanske om jag tar...
Näe...
Men ...
Om...
Jo jag tror att...
Men om jag helt enkelt...
Ja.
Då kanske..

mitt mörka bleknar..

Maskinens motor vrålar i mina öron.
Vibrationer känns i hela min kropp.
Jag lyfter blicken mot det klarblå taket.
Genom tonade glas ser jag ljuset.
På mina kinder drar det kallt men varmt ändå.
Jag tar in.
Sakta känner jag det ljusa bleka allt mitt
som är mörkt.
Min klump av vinterkyla minska sitt omfång
i takt med att vi lämnar km efter km bakom oss.
Där det är som brantast kommer panik smygande.
Jag väljer att blunda och låta solen göra sitt.
Vi snirklar mellan granar och tallar, och jag hinner tänka
att där kommer det att växa svamp.
Vi passerar en kvinna på skidor.
Vi korsar spår av hare och älg.
Vi väljer väg där den delas. Vi sitter tätt.
Allt det ljusa tar över och jag känner att
ibland blir det mer sagt mellan två,
när ingen säger nåt.

dags för plus och minus..

Idag gillar jag särskilt

Döttrar som kramar
Vänner med skratt
Hockeyslutspel

Inte lika mycket gillar jag

För lite grillad kyckling
Snö och halka
Varmvatten som tar slut

ögon..

Hans ögon gör mig svag.
Hans blick gör mig stark.

vad är det med..

Idag har hela stora familjen varit i
Övik på det roliga paradisbadet.

Jag har bara en sak att säga...

Fotfil! Nagelsax! Tvål och vatten!!
Fotkräm! FOTVÅRDSSPECIALIST!
Läkarvård! KIRURGISKA INGREPP!!

VAD FAN ÄR DET MED FOLK??!

livets mening..

För 6 år och en timme sedan kom hon.
Hon som förändrade allt.
Hon som gjorde så att frågan om livets
mening fick ett svar.
Jag var så lycklig som det gick att vara.
Gränsen var nådd.
Nu sitter jag här. 6 år och 1 timme senare och
inser att lyckan växer med tiden.
Precis som hon. Nu har hon glugg, humör
och egen vilja.
Och fyller hon 6 år idag!

mitt lilla hjärta..

I morse kom det. Det jag hoppades aldrig skulle komma.
Vi satt vid frukostbordet.
Jag, mannen och hon som blir 6 på
onsdag.
Igår kväll kom hon hem från pappan.
Nu satt hon där och drog en suck. Mellan
ett par tuggor sa hon -Jag tycker det här är jobbigt!
Vad då, sa jag. Först är jag hos dig , sen åker jag till pappa
sen till dig igen och sen måste jag tillbaka till pappa.
Det sved till i mig.
Jag vet ju att jag begär av henne det jag inte skulle orka själv!
Det gjorde ont i mitt lilla hjärta... och hon ska fylla 6 år
på onsdag!

en enda räcker..

Där sitter vi.
I stora ishallen och ser laget vi håller
på ligga under. 2 minuter kvar.
Folk börjar resa sig och gå.
Dom tar Time Out.
Det kokar bland publiken.
Bortalagets lilla publik har redan
tagit ut segern.
På skärmen i taket visas siffran 5600.
Så många är vi som är där och tittar.
Peppningen är slut. Taktiken har finslipats.
Det är både livat och knäpptyst på
samma gång.
Nedsläpp!
Då hörs en man. EN man. Förmodligen
lite för mycket öl i kroppen. Eller helt enkelt
en som ville ha något sagt. Han skrek
-KOM IGEN NUUUUUUUU!!!!!
Bland 5600 personer hördes han glasklart.

Och laget gjorde mål! Med en minut kvar att spela.
Det blev förlängning.
Lycklig över målet tänkte jag ändå på mannen.
Han hördes. Det räcker alltså med en enda..

där orden finns..

Den senast tiden har jag slagits av vad lite jag har att säga.
Eller rättare sagt vad lite jag har att säga till vissa.

Sen finns det dom där...
Som jag aldrig får nog av.

Jag tänker på henne. Hon med den obegripliga mössan,
som spretar precis som hon själv.
Jag får ur mig ord och meningar lika långa som vägen till solen.
Och älskar varje ord jag får tillbaka.

Hon långt borta som jag delat tystnaden med.
Där ord inte behövdes.
Men som jag älskar har funnit dom igen.
Med det vackra inspirerar hon.

Mitt ursprung. Hon som gav mig livet.
Aldrig dömer. Alltid finns.
Som lockar med skratt, klokt och gråt.
Mamma. Varje dag.

Hon virvelvinden. Som har ord till alla.
Aldrig ett ont.
Det lilla, extra, speciella.

Dom små grenarna från mig.
Som inte alltid vet vad dom säger, men
gör det hela tiden.
Dom bubblar. Dom lär mig livet.

Den gudomliga. Hon som är den bästa.
Som jag saknar ofta.

Hon som jag trodde jag jag kände.
Men den vita, långsamma resan förde oss närmare.
För henne ger jag mitt liv.

Hon. Den nya. Med hår som lever och ögon
som speglar.
Med allvarlig lätthet river hon min mur.
Hennes skratt fångar mig.

Min lycka.
Han som är jag. Han som är den jag vill ringa.
Han som är den sista som får ett ord, och den första.
Han som har en röst som hörs högt även när han viskar.
Min.



Så tack alla ni som ger mig ord, när mina sinar!