I min framfart vid helgens städning stod radion på.
Eftersom jag denna gång hade lyxen att vara ensam
var volymen extra hög.
En mening fångade mig.
Och den har rullat i mitt inre sen dess.
"In my daughters eays, I´m a hero."
För varje rullning har meningen blivit sannare.
Bokstäverna tyngre. Oket låg tungt.
Men det tunga oket fick hjärtat att bli fjäderlätt.
Som en fjäril fladdrar det nu i min bröstkorg.
Visst är det sant.
Jag är ju den som alltid talar sanning.
Som alltid gör allt till det lätta.
Som alltid väljer, kanske det svåra, men det rätta.
Jag är den som kan allt. Lagar bästa maten.
Dom kläder jag köper är det man med stolthet bär.
Jag är den som står där när det stormar.
Som vaggar när dom somnar, och den som väcker
med en kyss.
Jag är den som blåser på såren, läser ur boken,
förklarar det svåra och vet svaren på gåtan.
Jag sväljer min gråt när det behövs och låter
tårarna rulla när dom gör nytta.
Jag är hjälten som trollar så allting blir bra, som
gör en boll av oron och stoppar den i fickan.
I deras ögon är jag en hjälte.
Och det tunga oket blev så lätt att bära när jag insåg
att det enda jag behöver göra är att bevisa att dom har fel.
För när dom förstår att alla människor är lika starka, svaga,
gör misstag, har fel, vet allt och ingenting.
Då inser dom sitt eget värde.
...och då är jag en hjälte..
2 kommentarer:
Vi har det ganska förspänt i det avseendet vi mammor (vi föräldrar). Man är älskad utan att man ens behöver prestera nåt. Det är nog den enda relationen som är så självklar. Den mellan ett barn och en förälder.
Fin text. Där fick du minsann till det på många ställen!
Tack min vän. Du har helt rätt.
Skicka en kommentar