Nu är dagen här.
Från och med idag så är det på
mig det hänger om jag ska få någon lön.
Alls.
Om jag tabbar mig så ryker kåken, och
barnen svälter.
Hur känns det då så här vid dagens slut?
Jo det ska jag tala om.
Började dagen med ett besök hos goda vännen.
Försök till kaffe i deras makkapär.
Trots att jag och maskinen träffats tidigare
så gick jag bet.
En inte allt för dryg J kom till undsättning.
Besöket blev långt och resulterade att när
jag väl kom till min butik så hade jag glömt
min kofta där. Hos J alltså.
Helt förvirrad stod jag och tittade mig runt
omkring och väntade på order från dom
tomma väggarna.
Inga kom.
Dagen kan summeras på detta vis.
Jag är inte världens mest diciplinerade människa.
Jag kan tappa nycklar 3 gånger på samma dag.
Man kan fika många gånger på en dag.
Det är kallt utan kofta.
Och det är otroligt mycket svårare att
sätta papp för fönster än man kan tro.
Skriva stort och rakt är omöjligt.
Jag kommer förmodligen aldrig mer få lön!
3 kommentarer:
Jag förstår din oro. Lönen är ett verktyg som tillgodoser våra behov och det är viktigt. Jag får min första lön på fredag efter 16 månaders "bidrag" från försäkringskassan. Men du gör något större. Lever dina drömmar och har modet. Det är stort att våga och tänk vad många som inte har modet att göra som du. Du är större än vad du nånsing tror.
Lycka till!
Vad fint skrivet! Tack!
Så spännande att ta det där klivet. Jag skulle vara livrädd, men troligtvis lycklig som få.
Lägg en extra kofta på jobbet och spika upp en krok på väggen till nycklarna så går det nog bra trots glömska.
Du är modig! Alla kan ta stora steg, men det är få som vågar.
Skicka en kommentar