Det är bara mer än jag klarar av.
Min inre röst skriker i falsett.
Mina händer slåss i tomma luften.
Knutna nävar träffar bordet.
Men all kraft slår hälarna i golvet.
Jag skriker.
Protesterar.
Bönar. Ber.
Men inget hörs.
Inget syns.
Inte ens tårarna som strömmar
ner för mina kinder..
3 kommentarer:
Du skriver så att man inte förstår. Men det låter som om det hänt nåt riktigt jobbigt. Hoppas det ordnar upp sig.
Det hoppas jag med. Jag kan inget säga, ännu.
:-( kram på dig!
Skicka en kommentar