På väg till mitt arbete har jag en vacker bit väg att köra. Dessutom har jag små hållplatser med minnen som får mig att le... Förstår ni vad det gör för arbetsdagen? Jag ler varje gång jag är framme på min parkering. Att börja dagen med en sån kick är ju lyx. Vardagslyx!
Idag är jag så trött! Sovit lite en hel vecka. Men kunde ändå inte hålla mig hemma igårkväll. Mina barnfria kvällar är ju så extremt få att jag vill utnyttja dom till max. Och ibland kan man ju ta denna trötthet med ett leende..
Att få värmas av en människas existens är härligt! Man blir varm utifrån och ända in. När man känner att ens insida ser ut som en isbit som blivit kvarglömd på diskbänken och flyter ut till en liten varm pöl... det är bra... man finns, man känner, man vågar släppa efter lite på den där inbyggda bromsen, sänka garden, tro att man gör rätt.
Igår kände jag så.
Men när man då är så där genomtinad, genomvarm... hur hemskt är det inte då att måsta kliva upp ur tvsoffan... ta på sig jacka, skor och gå ut i regn och rusk och hoppa in i bilen? BLÄ!
Vips är kylan tillbaka. Man kommer abrupt tillbaka till varkligheten. Man drar åt ett hack på handbromsen... bara för säkerhetsskull....
Men inte igår... för någon hade smugit ner en cd i min ficka. Med orden..-det är inte det du tror.
Väl inne i bilen tog jag med spänning fram skivan och stoppade in den.. väntade mig hysteriska gitarr-riff och skrålig sång. Men mycket riktigt, ... det var inte det jag trodde. En helt fantastisk skiva som gjorde hela mig till en smält isbit. Spår efter spår vräkte sig ur mina högtalare och när jag kom till spår 5 som inleddes med ljud från ett kraftigt oväder och det tillsammans med synen av regn på min ruta och vindrutetorkarna som snabbt gjorde sikten klar , ... jag var såld. Lycklig, och med tårar som brände och ville ut..
Lycklig för musik som berörde.. men ännu lyckligare för att någon bryr sig så mycket om mig att han stoppade en cd i min ficka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar