I´m alive..

Jag har varit till tandläkaren idag.
Jag överlevde.

Med skräcken skakandes i knäna tittade jag i spegeln.
Påminde om snövit på nåt vis.
Det svarta håret mot det kritvita ansiktet.
Men de ljuva dragen saknades och jag har aldrig sett
henne svettas under näsan.
Hjärtat nästan bankade ur bröstet på mig.
Det susade i mina öron.
Lämnade barnen på dagis och ringde min privata terapeft, J.
Har du tid för mig? Med hennes -självklart, fortfarande hängande
i luften svängde jag in på hennes parkering.
Jag tog hennes trappa i ett kliv. Passerade hennes kontor och höll
på att landa i hennes kollegas knä. Ett hysterisk leende spred
sig i mitt ansikte och jag styrde ny kurs.
Hennes besöksstol var obekväm och jag avböjde kaffe och vatten,
fast min strupe var torr som en öken.
Hon talade om förfärliga och bra tandläkarerfarenheter.
Jag svalde. Hon kramade kraft i mig.
Åter i bilen så satt jag och önskade en olycka.
Jag ville inte komma fram.

Allt gick som en dans. Inga nyheter upptäcktes. Det putsades och petades.
Han log och sa att jag varit duktig.
Jag kände mig som en hundvalp på kurs och försökte tappert
vifta på en svans jag inte har.

Ni som inte har tandläkarskräck begär jag inte ska förstå detta,
men ni andra förstår att jag klappat mig själv på axeln idag så
den är blå!