anna..

Tänk att en del har då inge hyfs alls.

En av min allra äldsta och bästa vänner bor numera utomlands.
Vi kan kalla henne Anna.
Hon gör de mest besynnerliga besök. Vet inte ens om det ska räknas
som besök, eller om det ska liknas mer med ett ... typ.. epelepsianfall.

Hon virvlar in. Snygg som fan. Lagomt vid middagstid så där. (ett gemensamt
drag hos mina vänner) Säger att hon har brått. Hinner äta. Hon pratar
fortare än mig (jo det går visst).
Hon dras ändå mot soffan och sjunker ner med en ljuv suck. Jag ser att hon trivs.
Ff dödligt snygg.
Hon dricker kaffe. Äter choklad. Hon hinner ge alla sin uppriktiga uppmärksamhet,
och får varje barn att känna sig speciellt. Hon ser dateljer och minns det viktiga.
Hon pratar om livet. För varje minut hon sitter så känner jag hur jag fylls av lycka.
Hon gör mig lycklig. Ger energi. Å sååå j-a snygg. Ni fattar inte.
Vore jag minsta flata så skulle jag kämpa som ett djur för att få hon till min.

Denna gång gör hon mig extra lycklig. Jag hör gränser. Tonsättningar hon bestämmer själv.
Jag hör lycka och acceptans. Jag hör att hon börjar förstå vad hon är, och förtjänar.
Hon satt ganska länge i soffan.

Hon gör oftast dessa besök helt utan förvarning. DÖH!
Hon borde ju annonsera ett par månader innan! Jag borde hinna banta, städa, styla
eller nåt. Kanske tom någon operation av något slag borde pressas in.

När anfallet...förlåt, jag menar besöket, var över så la sig tystnaden över hela huset
som en skir dimma. En vacker tomhet.

Och jag kände mig som en dalmatiner som tappat varje prick.

Jag saknar henne redan och räknar dagarna tills nästa gång!

Vi kan kalla henne Anna...