Klockan elva varje vardag rullar M in på parkeringen på mitt jobb.
Hans vita stora buss gör alltid att mitt hjärta skuttar till.
Jag hinner ofta känna igen känslor från förr.
Den tiden då bara han och jag visste.
Då allt var nytt, men det gamla fortfarande var ett sår.
Jag skakar mig tillbaka till verkligheten.
Vi värmer vår mat, ofta det vi ätit till middag dagen innan.
Idag kom ingen buss. Jag fick varm mat serverad av cheferna.
Jag skrattade när jag kom på mig själv sitta med 2 gafflar och 2 knivar
i händerna.
Det jag kunde konstatera var att jag inte hade för många bestick,
utan att jag var en för lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar