hon är min..

Den vita byggnaden tornade upp sig.
Min äldsta ,del av mig , gick vid min sida.
Sånger hon inte kände tog plats i rummet.
Vackra försök till sång fanns där.
Texter som lästes och försöktes förstå.
En famn hon kröp in i för närhet.
Människor många. Känslor att fånga.
Människan med dom svaga benen och
vackra sjalen delade med sig av sin aura
från andra sidan gången.
Den lilla handen tog den stora när hans ögon
tårades av förlusten.
Hennes tystnad spred sig som kärlek över
raden. En blick, hon nickade.
Hon är min.